Ur en medvetslös sömn,
Vaknar jag på den smutsiga mattan,
Den stinker inträngt sprit, och glassplitter är utsprid
Glänser längst det
Dammiga golvet.
Från min panna rinner varmt blod,
Där jag ligger ihop kurad som
En baby.
Smärtan i mitt sönderslagna ansikte
Är outhärdlig, och tre av mina
Framtänder är lösa.
Framför mig ser jag svinets blanka skor,
Ännu längre upp ser jag hans patetiska leende.
Hans leende är så äcklande att man är
Tvungen att titta bort.
De genomborrande ögonen är rödsprängda i
hans svettiga ansikte,
Och det flottiga håret glänser från taklampan.
I hans ena hand håller han den trasiga flaskan
Som han slog mig i huvudet med.
Bakom honom
Ligger min mor lika trasig som jag,
Jag vill skrika men är helt stum.
Tänk att denna man
Som står framför mig med sitt hånfulla skratt,
Men förut hållit mig i sina armar
och skyddat mig från allt,
Är min far.
Tårarna rinner från mina ögon,
innan jag får den sista sparken
i mitt ansikte.