Fiol. Det var ett konstigt ljud. Jag hörde det i radio. Mamma sa att det var just det - fiol. Men tonen var så konstig, den skakade på något sätt. Det gav mig en föreställning av att någon satt på ett lagom högt underlag, satte tån i golvet och lät benet skaka i luften.Jag blev besviken. Jag hade hört någon tala om fiol som om det var något fint och märkvärdigt, inte som något som påminde om ett skakande ben.
Just det där att det skulle skaka om musik har jag hört andra som haft svårt för. Det var en gubbe i Värmskog som hade lyssnat på radio när radio var något alldeles nytt. Han ville inte höra musik i radio igen, för om det skulle vara "disse bömiske dallertoner" så fick det vara för hans del.
Nu var det ju inte så att jag var motståndare till musik över huvud taget. Jag tyckte om när man sjöng på ett enkelt sätt så det inte dallrade. Jag tyckte om en visa som hade en väldigt vacker melodi, som jag sedermera identifierat som Flickan från Marseille, men av någon anledning som jag inte begrep då tyckte mamma inte att jag skulle lyssna på den visan. Flickan i Marseille var fattig, ensam och kanske prostituerad. Det förklarade hon inte men jag har förstått det efteråt.Den vackra melodin fick jag nynna på i smyg när inte mamma hörde.
Nynnade gjorde jag annars mycket. Ingen hade lärt mig ordet nynna så jag kallade det för att hmta för det lät ju som hm hm.
Mitt ivriga hmtande gjorde nog att jag kunde misstänkas för att vara musikalisk, detta förfärliga ord som skapat så mycket onödig ångest i världen. Av någon anledning som jag aldrig lyckats begripa helt och hållet går miljoner människor omkring och tror att de är omusikaliska bara för att de inte tillhör ett toppresterande skikt i musikhänseende. Visst finns det något som kallas musikbegåvning och den är ojämnt fördelad bland människor precis som alla andra begåvningar. Visserligen går utvecklingen framåt men väldigt långsamt. Det är inte länge sedan alla dyslektiker ansågs som dumma i huvet bara för att de hade det svårt med bokstäverna. Jag hade hoppats att jag skulle få uppleva den dag när man slutat att indela människor i musikaliska och omusikaliska, men det dröjer nog till efter min död.
Men fiolen då? Ja jag ska inte ge sken av att jag någonsin nått upp till en professionell nivå som fiolspelare. Men ändå har fiolen haft en avgörande betydelse både för mitt val av livsväg och min inställning till livet över huvud taget.Men det dröjde tills jag blev tio år innan den gjorde entre i mitt liv.
Först kom en ukulele. Numera är ukulelar massproducerade och ganska billiga. Men den här var en riktig, byggd av trä precis som en gitarr och det stod Levin i den.För det var inte bara så att min mamma ogillade att jag sjöng om fattiga franska flickor hon tyckte nog att jag sjöng ganska vackert emellanåt.Och det var nog när jag fyllde åtta år som jag fick ukulelen i födelsedagspresent.
Jag tyckte mycket om den. Det fanns en bok till med gröna pärmar och ackordsanalyser. Och melodier som My Old Kentucky Home och Swanee River. Pappa hjälpte mig att översätta texterna så jag skulle förstå vad de handlade om. Men att sjunga på engelska försökte jag nog inte. Jag hmtade mig fram sedan jag lärt mig de vanligaste ackorden fast jag hoppade över de där som hette dim eller som det var plus eller minus på.
Jag har ju glömt att nämna att vi hade piano. Mamma spelade ibland. Svunnen lycka av Ida Prade, ett notblad med en mycket dyster kvinna på utsidan och Alpidyll av Hermann Wenzel. Fast idyllen kommer jag inte ihåg hur den såg ut. Vi hade också en sångbok med några vanliga körsånger förutom de religiösa. Jag lärde mig att spela lite efter noter. Men allra roligast var det att spela treklanger med pedalen nertryckt så det ljommade länge. Jag tillbringade nog en del av min barndom simmande i treklanger.
Jag kan fortfarande tycka det är härligt att sitta vid ett piano och låta treklangerna flöda.
Nu var det inte min kärlek till treklanger som ledde mig till fiolen. Det var Carl Rogberg.
Han var musiklärare i Falu Högre Allmänna Läroverk där jag gick som tioåring.Musikdirektör sa man mest på den tiden Det heter det väl fortfarande fast det har inte samma klang av någon som är annorlunda mot vanliga lärare, en som är Musikalisk, ofta lite Underlig.
Musiklektionerna bestod mest i att man lärde sig sånger. Hade man lätt för att hitta tonen sjöng man med i melodin. De som hade det lite svårare fick ingen individuell hjälp utan fick brumma med så gott det gick. Musikmajen satt mest vid flygeln från vilken han ibland reste sig och röt att det skulle vara tyst i klassen.
Men en dag tog han fram fiolen. Han berättade om den, spelade på den och sa att nu skulle han starta undervisning. Han spelade inte så där skakigt så man tänkte på ett ben som vibrerade i luften. Jag tyckte det lät väldigt spännande och vackert. Så när han frågade vilka som ville börja så räckte jag upp handen. Att vi inte hade någon fiol bekymrade mig inte. Det skulle nog fixa sig på något sätt.
Men när jag kom hem möttes jag naturligtvis av den hårda verkligheten. Inte hade vi någon fiol.
Nu är det så att jag har alltid haft lätt för att börja gråta. En egenskap som jag har förbannat många gånger, när jag tyckt att min kropp svikit mig i situationer där jag velat hålla masken och vara stenhård. Men den här gången tror jag att mina tårar hjälpte mig. Min dröm om att spela fiol tycktes gå upp i rök, men när mamma såg hur ledsen jag blev så sa hon Vi ska prata med morbror Gustav. Han har en fiol.
Och det hade han. Han var till och med så snäll så jag fick låna den. Han hade inte någon låda till den, men på den tiden som detta hände kunde man slå in en fiol och en stråke i kraftigt brunt papper, binda några snören omkring och skicka den med posten.
Det var en märkvärdig tingest. Mycket svårare att stämma än min ukulele som hade stämskruvar med utväxling. Dom här skruvarna gick trögt, var svåra att få i rätt läge och hade för vana att släppa taget när man precis hade fått till det. Och det där med att stryka med stråken på rätt ställe och med lagom tryck och lagom fart var ju inte enkelt. Att hålla den under hakan utan att tappa den. Att hålla i stråken så att den inte pekade framåt som ett gevär eller att hitta ett sätt att inte låsa handleden i en synnerligen obekväm position var inte heller enkelt.
Men Carl Rogberg visste ju hur man skulle göra. Tummen vid kanten av froschen, som är den klump i nerändan på stråken som håller fast taglet, sen pekfingret lätt krökt om stången, lång och ringfiner vilande på utsidan av froschen mitt emot tummen, och så det svåraste av allt, lillfingerspetsen ställd ovanpå stråkstången.Ganska krångligt och stelt men efter en tid gick det av sig självt.
Och jag minns fösta lektionen, när Rogberg satt vid flygeln för att stämma fiolerna som vi hade med oss i den grupp på sju åtta elever som skulle få lära sig spela. Min fiol var den märkvärdigaste av alla för den hade en etikett inuti där det stod Antonius Stradivarius Cremonensis och så ett årtal som jag inte minns.
Att Stradivarius var den som hade byggt de finaste fiolerna i världen visste man ju. Tänk om detta var en av dom. Eller också var den förfalskad. Hur som helst så var det bäst att vara rädd om den.
En lärobok hade vi också, som inhandlades på bokhandeln. På framsidan var den en bild av några flickor med fioler. En av dem var väldigt lik en av flickorna i klassen, så jag undrade ett tag om den kunde vara hon. Men det verkade väldigt osannolikt. Hon hade inte visat något särskilt intresse när erbjudandet om undervisning kom. Jag fick helt enkelt acceptera att en människa på en bild kan vara en helt annan än en som ser precis likadan ut. Detta fenomen har jag stött på flera gånger och varit tvungen att acceptera.
Hade Carl Rogberg vetat mer om fioler hade han kunnat berätta att det var längesedan någon fiffig fiolfabriksägare kom på iden att om man gjorde en kopia av en stradivariusfiol så skulle man kopiera allt, inte bara själva fiolen utan även etiketten. En ide som säkert satt myror i huvudet på många tusen människor varav många säkert också lurats att betala mycket pengar för något som de trott varit en äkta stradivarius. Själv råkade jag aldrig illa ut, men det dröjde ganska länge innan jag fick veta att den där etiketten inte betydde mer än att det stod Stradivarius på den och att fiolen inte blev ett dugg mera värdefull för det.
I alla fall var det roligt att spela. Till att börja med gällde det att stå ut med gliringar för att jag höll på med något som andra tyckte var svårt och onödigt eller till och med löjeväckande. Men när jag lärt mig några av melodierna som fanns i boken började jag tycka det var roligt att hitta på själv, spela melodier som jag kunde utantill eller sånt jag hittade på. Och på vårterminen när jag spelat i drygt ett halvår ordnade Rogberg en provspelning till en skolorkester som han just hade bildat och jag blev godkänd.
Att spela i orkester var en ny och rolig erfarenhet. Sjungit i kör hade jag gjort förut men det här kändes som något mera och viktigare. Jag har varit med i många orkestrar sedan dess och det har alltid berett mig nöje. Det klingande resultatet har väl ibland legat på en låg nivå men när man spelar vet man ju vad man vill åstadkomma och förutsätter mer eller minde att dom som lyssnar också begriper det.
På höstterminen fick jag också veta att det fanns en violinist i staden som gärna tog emot elever för vidare studier. Han hette Olle Kjellberg. För mina föräldrar var det nog inte alldeles självklart att jag skulle få ägna mig åt vidare fiolstudier, men hur det nu gick till så började jag i alla fall ta lektioner för honom. Jag kan inte passera gamla Ackis hus vid Nybroplan i Stockholm utan att tänka på honom, för jag minns att han förutspådde mig en lysande bana som violinist. När jag skulle ha min debutkonsert där så skulle han sitta på första bänken och jag minns så väl vilken stolthet han hade i rösten när han talade om detta. Han trodde på min begåvning och lyckades också få mig själv att tro att jag var begåvad. Tyvärr flyttade vi från Falun efter några år och jag blev utan det stöd som jag hade haft i min entusiastiske och skicklige lärare. Så någon debutkonsert blev det aldrig.Jag försökte öva på egen hand men det gick inte alls lika bra, och jag fick så småningom andra lärare, men insåg snart att jag hade halkat efter ganska ordentligt. I alla fall kunde jag spela med vibrato, som jag tyckte var en sorts skiljelinje mellan nybörjarna och de längre komna. Det dröjde länge innan jag insåg att vibrato är ett manér som skall användas sparsamt och som bara hör hemma i vissa sorters musik, medan det använt i fel sammanhang gör ett närmast löjligt intryck. I vart fall var min första upplevelse av vibrerande fioltoner en besvikelse.
Nu för tiden finns det kommunala musikskolor som fångar upp begåvningar och ger möjlighet för dem som vill att förkovra sig. I alla fall är det så i Bergs kommun, där jag bor nu. Men man hör ju talas om att man vill skära ner på denna typ av verksamhet både här och på andra håll. Ändå är det nog genomsnittligt bättre än det var på den tid då jag var ung, för då var det nog ganska slumpmässigt om man råkade hamna på en ort det fanns någon som undervisade. När jag gick på gymnasiet i Karlstad fick jag i alla fall en fiollärare. Det var inte jag som sökte upp honom utan han som hittade mig, hur vet jag inte riktigt. Han hette Sture Hemming och började ge mig fiollektioner en gång i veckan. Undervisningen var inte särskilt metodiskt upplagd, och jag fick börja med saker som egentligen var alldeles för svåra för mig. Jag hade lyssnat mycket på Beethovens violinkonsert tillsammans med en musikintresserad klasskompis som hette Jan, vi brukade gå på bibliotekets musikrum och lyssna på skivor, och violinkonserten var en av våra favoriter. Nu skaffade jag noterna, och upplevde det fantastiska att allt det där som jag hade njutit så av faktiskt stod där not för not, och var möjligt att efterlikna, visserligen långsamt och osäkert, men det var ändå ett sätt att träda in i musikens helgedom även om jag kände mig som en ovärdig inkräktare.
I alla fall var det roligt att försöka peta fram tonerna ur stora mästerverk liksom för att bättre förstå vad det var de bestod av. En gång när jag stod och övade på min läxa som var ett avsnitt ur Mendelssohns violinkonsert märkte jag att det stod någon i trappuppgången utanför min dörr. Jag hoppades att personen ifråga skulle gå sin väg men i stället ringde han på. Han presenterade sig och talade om att han spelade cello i Karlstads orkesterförening och han tyckte det var trevligt att höra att han hade en granne som spelade fiol. Det var i och för sig roligt. Men det som irriterade mig var att han tyckte jag skulle låta bli att försöka med såna där svåra saker som det jag höll på med. Jag blev ganska frustrerad och bestämde mig genast för att skita i hans goda råd och när han hade gått fortsate jag att gnida på konserten. Men i alla fall blev jag medlem av orkesterföreningen och var med och spelade på ett antal konserter.
Min lärare såg dessutom till att jag fick spela några gånger på morgonbönerna där hela skolan samlades i aulan i början av dagen. Att spela för en publik på flera hundra personer var nog inget som jag skulle ha kommit på iden att göra om jag fått välja själv, och jag minns att jag var så nervös så knäna skalv. Men på den tiden hade man ganska vida byxor så det syntes nog inte. Och för mig som nog var ganska blyg av mig var det en nyttig erfarenhet.
Vad jag skulle bli efter studenten var jag ganska osäker på. Jag hade lite funderingar på att göra som min far, åka till Uppsala och läsa biologi och kanske fysik och bli lärare. Att satsa helhjärtat på musik som ändå var mitt stora intresse kände jag mig alltför osäker för att våga. Men en gång i början av sommaren när jag var med mina föräldrar på besök i Rottnerosparken träffade jag av en slump en kille som jag kände, och han nämnde att på Ingesund kunde man gå sommarkurser. Jag tänkte att något roligt ska jag väl ha innan jag går in i grottekvarnen, så jag anmälde mig till en sommarkurs och kom in.
Det blev ett par veckor när jag fick känna att jag visserligen inte hörde till de duktigaste men att det här med musik ändå var något att satsa på. Så jag anmälde mig till en vinterkurs. Och där började jag förstå att visserligen var det mitt fiolspel som hade lett mig dit, men det jag skulle ägna mig åt var att studera musik ur andra aspekter, historiskt, fysikaliskt, psykologiskt. Jag gjorde nog framsteg som fiolist under ledning av min lärare Erling Carlsson, men den som väckte mitt intresse för att studera musik som forskningsobjekt var Nils Wallin.
Nils Wallin var rektor för skolan. Han var fil.lic. och hade börjat skriva på en doktorsavhandling om flerstämmigheterns historia. Han undervisade i musikhistoria och hade skrivit en lärobok som gick kronologiskt från hedenhös till våra dagar. Men för mig och två andra elever ordnade han en särskild studiegrupp omkring det som var hans speciella intresseområde. På så vis fick jag dyka direkt in i vetenskapliga frågeställningar, och det där med kronologin fick jag försöka tillägna mig på egen hand eftersom jag inte ingick i den större grupp som hade musikhistoria på schemat.
Nils var även dirigent för orkestern, där vi spelade en del musik ur den klassiska repertoaren, bland annat några Mozartsymfonier, och vid ett tillfälle fick vi vara med om ett uruppförande, nämligen en celloconcertino av Lars-Erik Larsson med Guido Vecchi som solist. Det sändes i radio, och kanske jag har en inspelning någonstans.
Efter ett år på Ingesund hade jag min inriktning klar, jag skulle åka till Uppsala och studera musikforskning som ämnet hette på den tiden, innan hette det musikhistoria med musikteori och numera heter det musikvetenskap. Men först skulle jag göra lumpen. Jag ryckte in till I2 i Karlstad, och blev placerad på ett granatgevärskompani. Några år tidigare hade jag varit med skolan och tittat på en demonstration av försvaret, där det bland annat sköts med granatgevär. Jag tyckte det var otäcka grejer. Jag hade ju hoppats på att bli signalist så jag var inte alls glad över det som jag trodde väntade mig. Men så visade det sig att även inom infanteriet fanns det behov av signalister. Kanske hade jag nytta av att jag under den första utbildningsmånaden drabbades av lungkatarr. Min kompanichef tyckte kanske att jag var en sån som det gällde att bli av med, så jag fick göra dom prov som behövdes för att se om man skulle duga till signalist vilket bl a innefattade att man skulle kunna lära sig telegrafering. Jag blev godkänd och skickades till ett signalkompani i Växjö. Så jag slapp ligga och knalla med de där otäcka granatgevären.Även i Växjö fanns det ett musiksällskap och vid flera tillfällen fick jag spela ihop med regementsmusikerna. Jag minns när jag följde med för att spela på en militär tillställning i Kalmar. Jag följde med bara för att jag tyckte det var roligt och jag minns att en av de fast anställda regementsmusikerna undrade om jag var riktigt klok.
Någon undervisning i fiolspel blev det inte när jag kom till Uppsala. Men det jag hade lärt mig dög i alla fall för att jag skulle få vara med och spela i Akademiska Kapellet och även i en mindre orkester som hörde hemma på Norrlands nation. Musikstudiet omfattade förutom musikhistoria även harmonilära och kontrapunkt. De teoretiska delarna sköttes av Sven E Svensson som även var dirigent för Akademiska Kapellet som spelade både på ett antal konserter och vid professorsinstallationer som i allmänhet ägde rum på lördagar. Sven E Svensson var efter vad jag hört förebilden till Laban i Observatorieparken i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös, som jag hade läst som barn och varit väldigt förtjust i.
Mina studier i musikvetenskap ledde mig först till ett vikariat som lärare vid Musikhögskolan i Stockholm och sedan till en tjänst vid Sveriges Radio. Jag vart fast anställd i 24 år sedan fortsatte jag som frilans, och när jag hållit på i 40 år gick jag i pension.
Låtspel på gehör hade jag ganska dunkla begrepp om ända tills jag kom till Uppsala. Låtar efter noter hade jag spelat, och jag hade hört inspelningar av dalapolskor som lät så främmande och annorlunda att jag tänkte att jag aldrig skulle kunna lära mig att spela så där. Men en exkursion som ingick i en kurs i folkmusikforskning som jag gick förde mig lite närmare målet att en dag kanske kunna kasta bort allt det där som hade med noter att göra, och försöka insupa och utblåsa musiken som ett flöde av ljud som inte hade passerat med notpapperet som mellanled. En dag tänkte jag att nu ska jag försöka glömma allt det där som har med noter att göra och lära mig spela från början.
Jag sökte upp Nils Agenmark som förutom att vara en av våra främsta dalaspelmän hade den meriten att han var dotterson till en av de största legenderna i folkmusikens historia Hjort Anders från Bingsjö.
Nils var mycket vänlig och började genast lära mig polskor genom att spela dem och jag fick lyssna och spela efter. Noter existerade inte i denna undervisning. Däremot använde jag mig av en bandspelare, jag spelade in låtar för att jag inte skulle behöva traggla med alla detaljer när jag var hos Nils. Och detaljer var det många. Det var inte fråga om några tillrättalagda versioner, Nils spelade låtarna precis som han ville ha dem, och han började med en av de svåraste, den som fått namnmet Tokpolskan och som jag ännu i denna dag inte har lyckats klura ut riktigt ordentligt. För att försöka få kläm på alla små drillar och finesser gjorde jag kopior av min inspelning och klippte ihop bandslingor där man kunde höra en liten bit av låten om och om igen.
Jag minns inte hur länge dessa lektioner pågick men jag hann i alla fall skaffa mig en repertoar av låtar som jag lärt direkt av Nils, inte via inspelningar som dom flesta andra som haft Nils som förebild fått lov att göra.Och när jag spelar någon av de här låtarna försöker jag inte spela dem exakt som han gjorde, men jag tänker mig att han lyssnar och att han är tämligen nöjd med vad jag gör.
Mitt låtspel gjorde att jag blev bekant med Calle Hernmarck. En tid bodde vi grannar på Söder i Stockholm och spelade ofta tillsammans. Han lärde mig jämtlåtar,och så småningom blev Calle och jag engagerade som hjälplärare på en spelmanskurs som Håkan Roos hade på Moholmen i Storsjön i Jämtland. Där träffade jag för första gången Anna som jag skulle komma att gifta mig med så där en tolv år senare.
Det var en tid när jag bara spelade på gehör, men så gick jag på en kurs för Johnny Soling, en välkänd folkmusikpedagog, och han fick mig att inse att man både kan spela på gehör och efter noter, precis som man kan tala olika språk utan att blanda ihop dem. Jag blev medlem av en orkester i Stockholm som hette Pro Musica och tyckte återigen att det var härligt att få vara med och spela symfonier, mest på konserter i förortsaulor, men en gång spelade vi på ärorika Konserthuset.
Vid ett tillfälle i mitt liv hade jag gett mig på försöket att bygga en fiol, det var nog när jag var 18 år och hade sett filmen La Strada. Där fanns en man som spelade på en liten fiol, och jag greps av en oemotståndlig längtan att ha en sån liten fiol att spela på. Trekvartsfioler hade jag hört talas om men när jag började spela var det ont om såna finesser så jag fick börja från början med den fullstora fiolen från morbror Gustav.Nu tog jag första bästa träbit som jag hittade och började tälja. Jag tog måtten från min vanliga fiol och minskade dem till hälften. Fiolen blev oerhört mycket mindre än jag tänkt mig, kanske räknas den som en 32-ondelsfiol eller något sådant, för när man jämför fioler så är det ju inte längdmått som räknas utan volym. Men i alla fall gick det att få fram lite svaga toner på min fiol även fast det var svårt att få skruvarna att sitta fast. Jag har den fortfarande kvar fast den nu inte är i något spelbart skick.
Men att bygga fioler på riktigt det började jag inte med förrän i mitten på 70-talet. Jag hade gjort radioprogram om nyckelharpor, bland annat besökt en kurs där man tillverkade nyckelharpor med hjälp av en byggsats. Jag tyckte det såg så roligt ut så jag köpte en byggsats och satte ihop en nyckelharpa. Någon riktigt bra nyckelharpospelare blev jag aldrig, jag märkte att alltid när jag försökte spela nyckelharpa fick jag ont i vänstra foten. Däremot kände jag när nyckelharpan var klar att jag hade mer bygglust i fingrarna, så jag skaffade virke till en altfiol. Den blev ganska speciell, rätt klumpig och stor, men jag har använt den till att spela på. Jag är inte särskilt duktig på att läsa altfiolklav, men jag har även i orkestersammanhang fått pröva på att sitta i altfiolstämman och uppleva stråkklangen från ett lite annat håll är i första- eller andrafiolstämman. Men mest har jag använt min altfiol strängad på ett sätt så att den ligger en oktav under en vanlig fiol. I det skicket kan den höras på några av de inspelningar som jag gjorde tillsammans med mina vänner Calle Hernmarck och Sven-Erik Berg. Tillsammans kallade vi oss Tre profeter och på många profetinspelningar som finns bevarade på kassetter hör man det speciella brummande ljudet från detta instrument som vi kallade bautafiol.
Det finns ju fiolbyggarkurser och jag har träffat folk som gått på sådana. Och även byggt fioler. Men det var inte min metod. För det första visste jag inte om det fanns någon kurs tillgänglig. För det andra ville jag inte vänta på att någon lärare skulle tala om för mig i vilken ordning jag skulle göra de olika momenten. Så jag skaffade virke och en liten tunn bok som hette Fiolbyggnadskonsten och satte igång.
Det som är speciellt med Fiolbyggnadskonsten i jämförelse med andra böcker som jag har tittat i är att den förespråkar en metod att stämma av träbitarna genom att gnida på dem och lyssna hur den svaga tonen som då uppstår förändras när man hyvlar på dem. Det är en metod som en del professionella fiolbyggare förkastar som oanvändbar och ovetenskaplig. Men jag fann en hel del glädje i att försöka tillämpa den, inte så rigoröst som bokens författare förespråkar men ändå så att den tillät mig att bygga fioler som jag kunde uppskatta för deras klang.
Det finns många föreställningar om varför en del fioler är bra och en del dåliga. Många tror att bara man har rätt recept på lacken så är det tillräckligt för att en fiol ska bli bra. Det är helt fel. Det som är avgörande är om lock och botten har rätt tjocklek vilken inte ska vara densamma jämnt över utan framför allt att att tjockleken varierar på rätt sätt, tjockare på mitten och tunnare ut mot kanterna utom längst ut där träet åter blir tjockare för att bilda en rundad avslutning. När man ska hyvla ut dessa olika tjocklekar kan man ha viss hjälp av ett mätinstrument som kan på en tiondels millimeter när avgöra om man är inom rätt område, men om man jobbar efter avstämningsmetoden kan man genom att stryka på träet med fingrarna höra om ett visst område är för tjockt eller för tunt. Är det för tunt ligger man illa till, men är det för tjockt hyvlar man eller skrapar man bort lite trä tills man får samma ton som på området alldeles intill. Jag har förutom mitt tidiga försök och altfiolen byggt sex fioler, två träskofioler och en fiol i miniatyr som kallas pochette (vilket betyder fickfiol) vilket är ett instrument som danslärare på sjuttonhundratalet använde när de gick omkring i husen och lärde ut de senaste modedanserna, och behövde ett litet och behändigt instrument att spela till dansen på.
När jag skulle till att fylla sjuttio år hände något som lade en till dimension åt mitt förhållande till fiolen. Den hade då varit min följeslagare och i många situationer vägvisare. Alla vet ju att det finns många berättelser om Näcken där han spelar fiol och att han med sitt fiolspel försöker locka människor ner i vattnet. Sedan 1995 har det i Hackås i Jämtland hållits en tävling där det gäller att ge en så trovärdig framställning av Näcken som möjligt. Jag hade sagt på skoj att när jag blir sjuttio så skall jag ställa upp i näcktävlingen, och år 2007 insåg att mitt sjuttionde levnadsår redan pågick. Jag anmälde mig till tävlingen och började öva på att spela fiol med den speciella stämning som av tradition hör till de låtar som associeras med näcken. Till min förvåning vann jag tävlingen och blev utsedd till att vara årets näck, vilket innebar att jag måste ställa upp även nästa år för att försvara min titel, men då förlorade jag till en amerikan som inte bara var duktig att spela fiol utan också hoppade och skuttade som ett naturväsen vilket tillsammantaget gjorde att han segrade över min lite mera gubbaktiga framtoning.
Nu när jag ska till att fylla 72 är fiolspelet fortfarande något som förgyller min vardag, och i Ovikens Kammarorkester där jag är medlem ser jag fram mot ett framförande av en mässa av Mozart och en resa till Tallinn. Jag har också vissa planer på att ställa upp och spela inför den jury som delar ut det så kallade Zornmärket som är ett slags officiellt erkännande av att man kan spela låtar på ett sätt som är traditionellt. I så fall ska jag bara spela låtar som jag lärt av Nils Agenmark för det betraktas som ett plus om man går in för att vårda sig om någon särskild gren av det träd som vår folkmusik representerar.Då gäller det förstås att inte skapa föreställningen om ett knä som gungar i luften, för den sortens fiolspel hör definitivt inte till spelmanstraditionen.Men på något sätt känner jag att jag måste föra vidare det jag lärde av Nils för det gav mig nya perspektiv på vad musik är.