***

                                                 K A P I T E L   V I I I

     PÅ de två männen i den gamla bokhandeln hade det kalla morgonljuset sin vanliga tillnyktrande effekt.  Hugh Paston undrade hur mycket av nattens upplevelse som var ren inbillning, och T. Jelkes undrade hur i all världen han skulle kunna hålla sig emellan den Scylla och Charybdis som konfronterade honom.  Vart diktum av sunt förnuft sade honom att det var lika väl att lämna det bi ;  han skulle invecklas i en skaplig fisksoppa om han skred vidare.  Ockultism var nog bra mellan bokpärmar, speciellt romaner ;  men i det verkliga livet, om det inte var sådant stoff som drömmar äro gjorda av, skulle det förmodligen visa sig vara tämligen explosivt.  Han själv var av naturen drömmaren, den kontemplerande ;  mystisk filosofi tilltalade honom för den förståelse som den gav, och som ett sätt att frigöra sig från livets begränsningar då man lever på en mager inkomst.  Men Hugh Paston var ingen mystiker ;  vad han än lärde skulle han omedelbart omsätta i praktiken.  Gamle Jelkes såg sig själv dras in från sina djup när ankungen han ruvat begav sig mot vattnet, som den visade alla tecken på att göra.  
     Han trodde att det sista bandet hade brustit när han fick Hugh Paston att inse det faktum att han aldrig hade varit älskad utan hade lurats från början, och med det hade slitit den sista trasan av självrespekt från honom.  Sådan behandling var antingen dödande eller helande.  Han hade slagit ned mannen till grunden.  För även om Hugh Paston visade en modig min över det hela, så låg han med sitt huvud i stoftet.  Den gamle bokhandlaren hade tagit sig an honom med den homöopatiska metoden att gnida sin näsa i det i hopp om att få honom att lyfta sitt huvud utav ren förbittring, om ingenting annat.  Om det fanns någon förmåga att reagera  

                                                                      7 1

***

72                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

kvar i Hugh Paston, var det nu tid att tillämpa stimulantia, och det torde behövas kraftig stimulantia.  Han skulle bara våga sluta nu och han skulle ha ett rätt fördärvat vrak i sina händer.  Den gamle bokhandlaren suckade,
och önskade vid Gud att han aldrig börjat leka med själar.  
     Han såg på sin vis à vis på andra sidan frukostbordet, och såg att han stirrade dystert in i elden.  Seriös konversation var omöjligt, för städgumman skumpade fortfarande omkring likt en kolossal spyfluga, och det var i vilket fall ej tillrådligt att fortskrida innan han visste exakt vad han kunde göra.  Det vore fatalt att höja förhoppningarna och sedan krossa dem.  Han beslöt sig för att inga fler samtal borde äga rum tills han hade allting redo för vad som oundvikligen måste transpirera.
     Hugh löste hans problem genom att tvärt säga :
     "Jag måste nog ge mig i kast med min mor idag.  Kan inte låta saker och ting hänga i luften längre."
     Jelkes nickade.  "Tillbaka till lunch?"  förfrågade han sig.
     "Nej, tillbaka till kvällsmaten---om jag tillåts."
     Då han tryggt hade beledsagat sin gäst ut ur fastigheten, lade Jelkes av sig sin nattrock för en antik Inverness-cape och begav sig iväg.  Han hade inte långt att gå.  Ett par svängar, och han var vid sitt mål.  Han tryckte på en av ett antal klockor vid sidan av en sjaskig dörr under en pretentiös pelargång.  Ett visitkort uppsatt bredvid den med ett häftstift tillkännagav att Miss Mona Wilton, Designer och Konsthantverkare, var ägarinnan av klockan.  Jelkes vilade sina axlar mot väggpelarna som flankerade pelar-gången och ställde sig för att vänta, för han visste att även om Miss Mona Wilton var inne, skulle det ta henne lite tid att komma ner från övervåningen i det höga smala huset för att släppa in honom.  Snart blev hans tålamod belönat ;  han hörde steg på de bara kakelplattorna i hallen, dörren öppnades, och en flicka i ett bleknat blått linnetyg visade sig.
     Han tittade skarpt på henne, nästan misstänksamt, och såg vad han väntade att få se---ett ansatt utseende om näsborrarna, en hålighet om ögonen ;  tidigt på dagen som det var, såg flickan tunn ut och utmattad i sina drag,

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          73

och det fanns en sällsam atmosfär om henne av farhåga.  Det är utseendet som framkallas av fastande.  Jelkes klandrade sig själv förbittrat att han inte hade kommit förbi tidigare för att se vad som pågick.
     Vid åsynen av den gamle bokhandlaren fylldes flickans ögon av tårar och hon var oförmögen att tala.  
     "Varför kom du inte förbi och hälsade på mig?" yrkade Jelkes att få veta, stirrande på henne.
     "Det är ingen fara med mig," svarade flickan brustet, och förde in honom i den dammiga, tomma hallen, vars enda möblemang var en illaluktande mjölkkärra.
     Han följde henne uppför den breda, mattlösa stentrappan.  Uppåt och uppåt gick de ;  och snart gav den bara stenen plats för ekande trä och trappstegen blevo brantare.  Var trappavsats dekorerades av mjölkflaskor, fyllda och tomma ;  även askkannor---fyllda.
     Till sist kom de till den smala vinda trappan som ledde till vindsvåningen.  Högst upp fanns en vek skiljevägg av glaspanel.  De passerade genom den, och flickan stängde dörren bakom dem.  
     "Himlar, vilken klättring!" sade den flämtande bokhandlaren.  "Inget under att du håller din figur, min kära."  
     "Det är värt det," sade flickan.  "Du förstår, jag kan stänga min dörr bakom mig och ha det privat här uppe, och ingen annan i huset kan det.  Dessutom, så finns ju utsikten och solnedgångarna."
     Jelkes tänkte för sig själv att solnedgångarna måste vara till liten tröst för att grillas under tegelpannorna under en London-sommar.
     Flickan ledde honom till ett litet vardagsrum upplyst av små vindkupefönster i de sluttande väggarna, och placerade honom i den enda karmstolen som sin heders-gäst.  Där var ingen eld bakom spisgallret, men ett ejderdun som hade glidit ner på golvet bakom stolen visade hur hon hade hållit sig själv varm.
     Miss Wilton satte sig ner på en liten puff, slöt sina armar om sina knän---för att hon inte skulle skaka,

***

74                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

misstänkte han, och log upp mot honom med ett galant försök till munterhet.
     "Vad för dig hit vid den här tiden på morgonen?" frågade hon.
     "Ett arbetstillfälle," sade Jelkes.
     Hennes ansikte lyste ivrigt upp.
     "För mig?"
     "Ja, om du vill ta dig an det."
     "Vad är det?"
     "Det är ett mycket annorlunda jobb, men jag tror det finns pengar i det."
     "Det får sannerligen vara verkligt annorlunda om jag inte skall ta mig an det.  Min sista tidning har svikit mig."
     "Varför berättade du inte det för mig?"
     "Åh, jaa, man kan inte berätta sådana saker, kan man?  Du har inte mycket mer än vad jag har, du vet."
     "Jag har nog för att ge dig ett mål mat," sade Jelkes våldsamt.
     "Nå, faktum är att, jag tittade förbi igår kväll, men du hade någon hos dig, så jag kom inte in."
     Jelkes frustade, och reste sig upp resolut.
     "Du kommer med mig hem nu och får ett mål mat," sade han, "och du får inga upplysningar tills du gör det."
     "Ja, Uncle Jelkes, jag säger inte nej.  Jag har avmagrat ungefär så mycket som jag har lust med."
     Hon hängde upp linnetyget på en pinne bakom dörren, och kom fram i en luggsliten brun jumper och kjol som framhävde hennes hys gulbleka färgton och hennes mörka hårs olyster ;  satte en liten stickad mössa på sitt huvud ;  drog på sig en brun tweedkappa med en sliten kaninkrage, och lät portnyckeln glida ner i sin ficka.  
     Jelkes, seende på henne, kände sig lättad.  Det var osannolikt att Paston skulle ge sig in på ofog åt det hållet.  
     De gick runt till bokhandeln, och Jelkes värmde henne vid sin eld, och fyllde henne med korvar och té, tills de tunna dragen gradvis tonade bort från hennes anlete och hon slog sig ned i soffhörnet som Hugh Paston hade

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          75

gjort till sitt, och tog själv en av hans cigarretter.
     "Det vill jag lova, Uncle Jelkes," sade hon då hon inandades den välluktande röken, "du lever gott.  De här måste ha kostat dig en vacker slant."
     "Det är i sin ordning, kära du," sade den gamle bokhandlaren, flinande, "jag kom ej över dom hederligt."
     "Nåå, hur var det nu med det här jobbet?"
     "Ja, hur var det med det?" sade Jelkes, kliande vad som var kvar av hans hår.  "Jag vet knappt vart jag skall börja.  Det är en man som vill ha en husinredning."
     "Du menar att han vill ha mig till att planera dekorationerna, och utvälja möblemanget, och i allmänhet färdigställa det hela?"
     "Ja, just det," sade bokhandlaren tvekande.  Denna beskrivning, även om den var sann så långt, var så långt ifrån att vara den hela sanningen att den var mycket mer missledande än de flesta lögner.  
     "Och resten?" sade Miss Wilton.  "Du ser hemskt skyldig ut, Uncle Jelkes.  Jag är säker på att där finnes en neger i vedtraven någonstans.  Är inte denne individ respektabel?"
     "Jo, jo, han är nog bra.  Åtminstone hoppas jag det."
     "Vari ligger kuggen då?"
     "Jag antar att det egentligen inte finns någon.  Jag är rädd att jag är gammalmodig.  Jag antar att du kan ta hand om dig själv så väl som någon annan flicka av din ålder."
     "Om jag inte kunde det," sade Mona, "hade jag varit utbränd för länge sedan.  Jag skall nog hålla i min ända med denne individ så länge han är vederhäftig.  Men jag vill ej inlåta några firmor på oinkasserbara skulder, för det kommer att fördärva anseendet för mig till nästa gång."
     "Han är då tillräckligt vederhäftig.  Han är sonson till den man som grundade Paston's, de stora té-handlarna.  Jag antar att det praktiskt taget tillhör honom, och en hel del annat dessförutom."

***

76                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

     "Har han någonting att göra med den där mannen vars fru blev dödad i en bilkrasch alldeles nyligen då hon rymde?"  
     "Ja, det är samme man.  Men hon rymde inte.  Så väl var det ej.  Hon höll två hem gående."
     "Det kallar jag ett fult trick."
     "Ett ovanligt fult trick.  Och det har bringat människan i elakartad röra.  Jag tycker oerhört synd om honom."
     "Vad börjar han möblera för?  Har han tröstat sig alla redan?"
     "Nej.  Det är inte det.  Jag tror det delvis är för att han inte tål åsynen av möblerna, om du frågar mig.  Han har lagt hela stället i auktionsförrättarens händer, lås, timmer, och valv."
     "Och han behöver mig till att förse honom med ett nytt?  Har han inget kvinnfolk som ser efter honom?"
     "Jag vet ingenting om det.  Jag har inte sett någon skymt av dem.  Men i alla händelser, vill han ha stället speciellt inrett."
     "Det torde bli intressant."
     "Mycket intressant," sade Jelkes torrt.  "Jag hoppas bara att det inte blir alltför intressant vid den tid du är färdig med det."
     "Vadan all denna mystik?  Kom till saken nu, Uncle."
     "Nåväl, jag skall tala om det för dig, Mona.  Han har bläddrat i Huysmans böcker, `A Rebours´ och `Là-Bas´, och han vill roa sig med att gå och göra detsamma."
     "Vill han utföra den Svarta Mässan?  Så underhållande!"
     "Se så, Mona, jag vill inte att du säger sådant, ens på skämt.  Han tänker sannerligen inte utföra den Svarta Mässan annars hade jag inte sammanfört er båda.  Vad han vill göra är att möblera ett hus enligt---eh---esoteriska linjer."
     "Vad exakt menar han med det?"
     "Giv mig repet om jag det visste.  Och jag tror inte att han gör det, heller.  Så det bör finnas en del val i det."

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          77

     "Det bör det sannerligen, om han är så svävande som du säger," sade Mona.  "Men även om så vore, kan jag ej lura den stackars mannen.  Det är egentligen mitt jobb att se till så att ingen lurar honom."
     "Ja, exakt så är det.  Du förstår, min kära, han har fått en riktigt otäck omskakning av den här historien med hans fru;  och jag tror att om han inte har någonting som upptar hans sinne, kommer han att bli fullständigt knasig.  Och det slog mig att du lika gärna kunde få välja ut inventarierna som någon annan."
     "Tack så hemskt mycket, Uncle Jelkes.  Jag blir hemskt förtjust över jobbet, och jag skall inte lura honom mer än vad som är rätt och riktigt, och jag skall vara en mor för honom i allmänhet.  Jag antar att det är idén?  Har du tagit honom under din Jaegervinge?"
     "Ja, faktum är att, jag har det.  Det gör mig ont om människan."
     "Hurudan är han?  Är han trevlig?"
     "Han är inte så illa.  En av dessa societetsmän, du vet."
     "Bär han en gammal skolslips?"
     "Nej, det behöver han inte.  Hans kläder är som de skall."
     "Du är cynisk, Uncle Jelkes."
     "Nå, kära du, om en man ser ut som en gentleman, är han ej i behov av en etikett.  Det är endast när han ser ut som en plakatbärande smörgås-försäljare som han måste hänga ut en skylt för att säga :  `Jag är en gentleman, fastän du kanske inte trott det.´"
     "Är han stilig?"
     "Nej.  Alldaglig som en stolpe."
     "Är du nervös över min moral, Uncle Jelkes?"
     "Inte mer än vanligt, kära du.  Men du vet hur dessa societetsmän är."
     "Jag antar att han räknar husor som sin extra förtjänst.  Åh, nåja, jag kommer snart att desillusionera honom.  Förresten, vart ligger hans hus?"
     "Han har inte bestämt sig ännu.  Jag tror att du kommer att behövas för att hjälpa till med husjakten."
     "Uncle, det här kommer att bli roligt.  Jag har aldrig fått en chans att välja ut huset förr.  Jag har alltid nödgats att göra

***

78                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

det bästa av vad någon annan har valt ut."
     "Det kommer att bli mer än roligt, Mona.  Det kommer att bli ett riktigt fördelaktigt litet arbete om du handskas med honom på rätt sätt.  Mannen behöver utmana sig själv med något annars så tror jag verkligen att han kommer att hamna på klipporna."
     "Det synes mig som att jag skall komma att få omdekorera honom såväl som hans hus.  När kommer jag att få träffa den unge stackaren?  Jag förmodar att han är ung, annars skulle du ej vara så ängslig över min moral."
     "Du borde skämmas."
     "Jag kan inte hjälpa det, Uncle.  Du borde inte dingla med ditt ben inom räckhåll för min hand.  Hur kan jag låta bli att dra i det?  Men du behöver inte oroa dig.  Jag skall vara högst professionell med honom.  Jag vet bättre än att gå omkring och be om bekymmer."
     "Nå välan.  Kom du förbi ikväll runt sju och få en bit kvällsmat med oss.  Och tag på dig den där gröna klänningen du har.  Jag kan inte uthärda dig i det där ohyggliga bruna.  Du ser gyttjefärgad ut över hela kroppen.  Varför i hela evigheten har du de där mörka färgerna på dig?  De får dig att se ut som de döda."
     "Jag bär dem därför att de inte visar smutsen, Uncle Jelkes.  Och jag kan inte ta på mig min gröna klänning för den har min andra uncle.  Han med pantlånarskylten med trenne gyllne kulor, du vet.  Så jag är rädd att det här får duga.  Och i alla händelser, tjänar det ingenting till att jag klär upp mig för en man som Mr Paston, för det bästa jag skulle kunna åstadkomma skulle för honom enbart se ut som husjungfruns lediga eftermiddag."
     Miss Wilton hade knappt kommit ut genom dörren när Hugh Paston trädde in.
     "Jaa, T. J.," sade han, "jag har gjort min plikt hos min familj.  Jag har intagit lunch med min mor.  Stackars gamla mater.  Hon är fruktansvärt trött på den här historien.  Hon kan inte precis lägga skulden på mig, och ändå är hon rasande på mig.  Hon sade att jag borde ha sett efter Frida bättre.  Jag sade henne att det enbart är för att jag inte såg efter Frida som det hela har varat så länge som det har.  De hade gått upp i lågor för länge sedan om jag hade dragit åt tömmarna.  Men i alla händelser,

***

                          D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N          79

klandrar mater mig.  Det är ganska så givande för henne.  Du förstår, alla hennes societetssträvanden har gått åt helsefyr.  Vi kommer inte från den högsta byrålådan, du vet.  Bara ett steg från detaljhandeln.  Fridas vänner kan inte gärna hålla kontakten med mig efter vad som har hänt;  så där är vi, tillbaka där vi var när vi startade."
     Den gamle bokhandlaren grymtade sitt ogillande.  
     "Vet du att, de har sina ögon på min andra alla redan?  Min äldsta syster kom in, och började att tala om någon hertigs dotter, väldigt nedgången, som hon har lärt känna.  Jag kunde se att mater visste allt om det, men vi blev tvungna att höra alltsammans igen för min räknings skull.  Vilket liv!  Bortskänkt med ett pund té.  Paston's Té.  Det är en exakt beskrivning av mig.  Förbannat varde allt, Jelkes, de väntar sig väl inte att jag skall upprepa dosen?"
     "Vad ämnar du att göra, då?  Slå dig lös och roa dig?"
     "Ja, exakt sålunda.  En gång biten, två gånger så skygg.  Jag vill inte ha någon upphöjning i societeten, så vad skall jag gifta mig för?"
     "Ja sannerligen, för vad?" sade Jelkes.
     "Nå, har du tänkt något mera på min plan?"
     "Jag haver gjort mer än att tänka, jag har skridit vidare."
     "Duktig gosse.  Vidare vart?"
     "Jag har träffat den där konstnären jag berättade för dig om."  Han räckte över Monas yrkeskort till Hugh.
     "Åh hå, en kvinna?" sade Paston.
     "Ja.  Ordinär.  Kring de trettio.  Kompetent.  Du kommer att finna henne väl så hygglig.  Hon kan sitt jobb."
     "Gode Gud, T. J., du tror väl inte att jag tänker börja om igen alla redan?  Giv oss tid att andas.  Du är inte bättre än min syster."
     T. Jelkes blev rosenröd ända upp över toppen av sitt skalliga huvud.
     "Jag bryr mig inte om huruvida det är en man eller en kvinna eller en `svindlande harumphrodit´ så länge som

***

80                         D E N   B O C K F O T A D E   G U D E N

den kan sitt jobb," sade Hugh.
     "Hon kommer in ikväll till kvällsmaten."
     "Bra.  Vi klär inte om, förmodar jag?"
     "Nej, vi klär inte om."



Dion Fortune (Violet Mary Firth Evans (1890-1946)) 1936

LPWJ svensk version 1992 (transkriberad 11-12/05/10)



Tack till de som väntat sedan februari, de tidigare sju kapitlen finns här från nov 09 och framåt med ca 60-70 läsare ungefär lika många ex. som en poesibok säljer

(jag gjorde ju Trettondagsafton av Shakespeare emellan då den här boken redan översatt 1992 var tänkt  egentligen som vinterläsning)

http://www.poeter.se/search_text.php?make_search=true&search_word=den+bockfotade+guden&search=S%F6k&textCat=0