De såta vännernas afton blev inte som den brukade.
I ett slag försvann all samstämmighet, då de öppnade en dörr de inte trodde fanns. Där fanns ingenting som de kände igen och deras åsikter om möbler och andra ting gick stick i stäv. Varför öppnade de dörren? Ja ingen hade den andra att skylla på, samtidigt tog de i handtaget och samtidigt gjorde de den rörelse som gjorde att dörren öppnades.
De gick runt i det nya rummet i några dagar, tystnade var total. Dagar blev veckor och veckor blev månader. Utanför, i det första rummet hade de sitt schackspel och sina dartpilar och sina väl använda tofflor under bordet. Utanför rummet, det första rummet, som nu var täckt av damm hade en klocka stannat och en mus hade fastnat i en fälla och var nu blott ett skelett.
Ingen av de båda vännerna, för vi kan kalla dom det ännu i brist på annat, hade en tanke att vända på klacken eller försöka förstå det rum de nu befann sig i. Eller för den del, se den andre i ögonen eller värre än så; säga förlåt och skaka hand därefter.

Det som bröt dödläget var en liten fågel som kom in i rummet och bringade oreda, den flög än hit och än dit. Nu blev det fart på herrarna, först den ena och strax därpå, den andre. Målet för de bägge, var nu att få ut fågeln oskadd, för de var två vänliga herrar innerst inne och de hade samma själ när allt kom omkring. Samma mål och att det sedan lyckades få ut fågeln genom rummets enda fönster gjorde att de på mycket länge kunde skratta och se varandra i ögonen. Solen där ute och alla fåglar som sjöng till tack, gjorde att de fylldes av värme och lättnad. De var fria från det ok de själv valt att bära. I armkrok ivrigt pratandes, lämnade de nu rummet och låste därpå dörren noga.
Så var de på nytt upptagna av sitt schackparti och klockan tickade som förr sitt trygga; tick tack.

- Du, sa den ena, dörren är borta!
- Nej, sa den andra, det har aldrig funnits någon dörr. Vi har befunnit oss i samma rum hela tiden.

I detta nu kände de att deras hjärtan blev större och deras vänskap var starkare än någonsin.