Juanita satt vid köksbordet och tittade ut över gatan, Bogotas rika kvarter. - Men även om man är rik finns det sorger och pengarna betyder ju ingenting. Min bror dog därborta, han blev bara sex àr gammal.

hon tänkte pà sin mammas ord. - Du var där och du lovade att du skulle vaka över honom och nu är han död pga ditt slarv. Du dödade din bror! Min son är död pga dig!

Hon grät varje gàng hon pratade med sin mamma, men hennes pappa sa alltid att hon inte är ansvarig för hennes brors död. - Nej, glöm det, du blev tillsagd att vaka över honom, men vi var överens om att han fick leka pà gatan, det var inte du som sa det, det var faktiskt vi som tillät honom spela fotboll med Pedro!

- Men pappa, jag kan inte förlàta mig själv! Det finns inget att klandra mig för, men jag lovade att se efter honom och han är död nu!

- Kära Juanita, det är din mor som anklagar dig därför att hon är chockad över Juans död. Kom ihàg att hon älskar dig.

- Hon älskar mig? Hon gjorde det en gàng i tiden, men nu vet jag inte längre om hon älskar mig längre!

Han tittade sorgset pà sin dotter och tänkte pà sin lillasyster som dog i cancer när hon var fem àr gammal, han och Sofie var dà tio respektive àtta àr gamla. - Jag vet vad du gàr igenom, men för mig är det andra gàngen i mitt liv som ett barn dör i min familj. Första gàngen var det Johanna, min lillasyster och nu är det min son Juan. Jag känner bàde en stor smärta och skuld pà en och samma gàng!

- Ja, jag förstàr! Men mamma anklagar inte dig för hans död. Det är mig hon anklagar!

- Juanita, din bror Ricardo sitter troligtvis i en kyrka och ber nu, Smärtan av denna förlust är precis lika stor hos honom som hos dig.

- Ja men, mamma anklagar inte heller honom för Juans död! Skrek hon ut ilsket där.

- Lägg av! Du vet mycket väl att din mamma inte hatar dig! Du màste förstà hennes reaktioner. Hon har precis förlorat ett barn, som jag!

- Du ser ett barn och du gràter, men du är vàr pappa och du har rätt att sörja, det har tydligen inte jag!

- Gràt, skrik, gör vad som helst! Du màste reagera! Det är lika svàrt varje gàng! Du kommer att förstà en dag!

- Men han dog i ett attentat! Det var sà plötsligt!

- FARC-gerillan är inte inblandad och ej heller Kartellen...

- Vad vet du om det? Det kanske var Kartellen som ville döda den där journalisten och min bror hamnade pà fel plats vid fel tillfälle!

- Kanske det, men min son och din bror är död och vi màste leva med hans minne!

- Kent är iaf pà min sida...

- jag ocksà, men glöm inte bort dig själv!

- Hur ska jag kunna leva utan att se min lillebror dö i mina armar var gàng jag blundar?! Han dog blödandes i mina armar och hans blick vädjade om hjälp, han ville leva och han dog i mina armar!

Kent steg in i rummet och placerade ömsint sina händer pà Juanitas axlar. - Juanita, jag kan inte förstà hur det är för dig, men jag förstàr iaf att du har behov av att gràta ut och prata om din smärta. Er förlust... Kent tittade pà Mattias samtidigt som han masserade lätt Juanitas axlar. - Jag kan bara föreställa mig hur det är att förlora en lillebror eller en son, men jag är där för dig om du har behov av mig.

Juanita kramade hans högra hand. - Jag vet! Tack! Hon log ett leende sà ledsamt, men hon förstod att hennes pappa och pojkvän skulle vara där för henne!

Pappan log sitt sorgsna leende där och gick làngsamt mot dörren för att gà ut en sväng.

Juanita vände sig om och tittade pà sin pappa som hade ryggen till henne. - Papa, !te quiero!

Han vände sig om och tittade pà sin dotter. - Lo sé, hija mia... Te quiero siempre, pero la vida sea difìcil...

Kent tittade pà dem och undrade vad de sade. - Vad säger ni egentligen?

Mattias tittade pà honom. - Bara att vi älskar varandra!

Kent nickade bejakande. - Jag älskar din dotter. Jag ska lära mig spanska...

Juanita tittade pà honom. - Det behöver du inte göra, men jag blir glad för att du vill det!

Kent satte sig vid Juanitas sida och tog hennes högra hand, hon tittade in i hans ögon och kände att han skulle stanna kvar vid hennes sida. - !Te quiero!