Ibland föreställer jag mig livet utan dig. Funderar på vad mina tankar skulle vara sysselsatta med om de inte vore uppfyllda av dig, av bekymmer kring dig. Tänker på storslagna projekt, på upptäcktsfärder och på det stillsamma umgänget med de egna tankarna, som egentligen bara kan uppstå när vardagen sniglar sig fram och inget egentligt händer. Att ha förlorat de tankarna, känns ibland oroväckande mycket som att ha förlorat min kärna.

Descartes, menade att vår dragning till en annan människa aldrig bottnar i dennes essens, utan snarare i personens samlade egenskaper. Han motiverade sin tanke med argumentet att en människa kan förlora alla sina älskansvärda egenskaper utan att förlora sig själv. Samtidigt, om jag känner vilsenhet över att ha förlorat mina lugna, långsamma, tankar - är det då verkligen bara tankar jag förlorat, eller en odefinierbar del av mig själv?