min älskling och jag
har olika språk
eller
vi talar samma
språk
men ändå inte...

min älskling
säger "A"
och jag
säger"B"
men vi menar
egentligen "C"

jag är
impulsiv
hetare än het
och kanske
bränns det för
mycket
i min närhet

därför han vill
behålla
distansen

distansen som
jag
hatar

den verkliga
gör mig
mindre
men den
känslosamma...

dödande distans...

vi talar
ej längre
till
varandra
bara
om

och jag vill
inte att
min älskling
bara ska
vara ett
objekt

jag vill
känna honom
helt och fullt

känslor
saknas då
inte..

tårarna
och smärtan
är bara min
inget jag vill
lasta på
honom
men kanske
bär han det
ändå med sig

han vill inte
säga något
min älskling

han tycker nog
att jag ska
förstå ändå
men det gör jag
inte längre

jag bara gissar
samtidigt som jag
antar att det
gör honom
än mer
irriterad på mig

han tycker nog
att jag är ett
hopplöst fall

hur kan det
kännas så rätt
det är det enda
jag undrar

hur kan det
kännas så
rätt och äkta
om det inte
är det

men samtidigt...
jag vill inte
leva ensam igen

inte i
tvåsamheten

det finns ingen
värre
ensamhet
än tvåsamhetens

så jag
stannar här

bygger upp

det nya

som jag inte
vet
eller
behöver
veta något om...

men jag
gråter
för hans
vackra
blå
ögons skull.....

han vars språk
jag skulle
vilja lära