Jag tittade ner mot den stora hopen människor som samlats nere på gatan och som nu stirrade upp mot taket jag stod på. Det var tydligt att de kom och tittade av olika skäl.
Vissa kom av nyfikenhet, vissa av empati, vissa kom till och med för att få se med egna ögon hur ungdomen sakta glider världen ur händerna, självmordsbenägna och allmänt tragiska för världen att beskåda.
Men ingen skulle någonsin förstå hur jag tänkte.
Just nu gjorde adrenalinet mig för yr för att stå så pass nära kanten och jag backade fyra steg bakåt på det platta lagertaket, så att folkhopen inte längre kunde se mig.
De äldre och naiva människorna applåderade tafatt, dock med ett visst tvivel om att jag ändå tänker göra det dem aldrig skulle våga.
De yngre förstod att en applåd inte alls var på sin plats, att jag inte agerat tillräckligt tydligt än, för att bedöma om jag kommer att välja livet – eller döden.

Köksknivarna hade hjälpt mig de första månaderna.
Men sedan hade Smärtan tagit över. Vann över mina fysiska, och desperata försök att komma undan tankarna. Tankarna som lockade fram Smärtan.
Jag kunde inte längre känna knivens sylvassa egg mot min sköra hud, kunde inte känna hur blodet rann tvärsöver de andra skärsåren på handlederna, ner på köksgolvet.
Jag kunde inte längre tröstas av det mörkröda blodet som rytmiskt pulserade ut genom den vida öppningen, på någon del av min kropp.
Jag ville komma undan Smärtan, skrika åt den att försvinna.
Tills jag insåg att Smärtan faktiskt kommer att försvinna – men bara om jag försvinner först.

Jag behövde bara samla lite mod och styrka inför det som skulle få det onda att upphöra och lämna mig för evigt.
Tanken på att slippa gråta mig till sömns en natt till, tanken på att slippa vakna med panik i halsen och en tårdränkt kudde, gjorde mig mer säker på mitt dilemma och jag tog ett djupt andetag. Men jag kände hur jag återigen började bli nervös och kallsvettas. Yrseln kom tillbaka och jag satte mig, besviken på mig själv, ner på det deprimerande grådaskiga taket.
Då kom tankarna tillbaka, tillsammans med tårarna.

Jag var för svag. För svag för Smärtan. För svag för att bli av med Smärtan.
Den som gör ondare än en glasbit i foten, en kniv i ryggen – den typen av smärta som sårar dig mer än ett långt rostigt svärd som vrids om tusen långsamma varv i ditt redan trasiga hjärta som redan innan har svårt att slå för din överlevnads skull.
Den som gör att du aldrig kan skrika eller gråta dig tom, hur mycket du än kämpar.

Den natten drömde jag om honom. Han som jag älskar djupare än någonting på denna jord.
Han som lämnade mig ensam i livet på grund av sjukdomen. Han som också är anledningen till varför jag aldrig kommer att kunna leva igen. Aldrig. Oavsett om jag är vid liv.
Han satt på altanen och läste sin favorittidning, som han nästan alltid gjorde. Då han tittade upp på mig frågade han med ett brett och varmt leende:
– ”Vad är det, min älskling?”
I nästa ögonblick kastade jag mig i hans armar och vi bara höll om varandra. Jag tittade djupt in i hans friska och klara ögon, och skulle precis kyssa honom då en ängel kom ner från himlen och tog tag i hans hand. Jag höll hårt i honom och väntade mig att han skulle göra detsamma. Men istället lossade han mitt grepp och följde ledsamt med ängeln.
Jag fick panik och började skrika efter honom, förstod inte vad som hände.

Jag vaknade som vanligt av den där makalöst stora klumpen i halsen och grät än en gång sönder mitt hjärta, precis som alla andra nätter.
Sovit ordentligt hade jag inte kunnat göra sen dagen mitt liv tog slut. Trött och outvilad satte jag mig motvilligt upp på sängkanten.
Mina tankar snurrade och drömbilderna seglade i omgångar förbi mina rödgråtna ögon.

Plötsligt satt han där. Bredvid mig på sängkanten, lika vacker och oskuldsfull som han alltid varit, och tittade på mig med sorgsna, blanka ögon.
Han log och sträckte sig mot mig och skulle precis ta tag i min hand, då han försvann ur mitt synfält lika fort som han visat sig.
Jag kände ingenting när det gick upp för mig att jag inbillat mig, jag kände inget när tårarna än en gång började bränna mot mina trötta kinder, jag kände inget när mitt hjärta började banka frenetiskt i bröstkorgen, som för att påminna mig om hur många gånger detta hade hänt mig förut.
Jag kände ingenting mer. Jag var helt tom på energi, känslor och tankar.

Kanske hade jag besegrat Smärtan. Jag kunde ju inte längre känna av den. Trodde jag.
Något instinktivt sa åt mig att återigen ta upp hans gamla favorittröja och återigen känna hans underbara kroppslukt mot min näsa. Det var då jag förstod att Smärtan inte var borta.
Jag bröt ihop och föll ihop på det ovanligt hårda golvet och kände igen varenda känsla jag känt så många gånger under så lång tid. Jag kände saknaden, längtan efter att få vara med honom igen, jag kände hur hela min kropp skakade på grund av sammanbrottet.

Klumpen i bröstet växte sig till att bli så enorm att jag började få svårigheter att andas, och kippade desperat efter luft i det instängda rummet, medan jag samtidigt försökte kontrollera min hysteri och hyperventilation att inte överstiga vad min kropp just nu klarade av.
Men jag slutade kämpa och min kropp slutade skaka.
Jag slutade andas efter en sista djup utandning.

Jag fick syn på ett starkt och bländande ljus.
Lyckan välvde nu över mig, och jag log.

Nu skulle vi få vara med varandra. För evigt.