Ett huvud mot mitt bröst, glansiga ögon och leenden med varm andedräkt. Där låg vi för evigt, bland känslolösa huvuden och våta händer. Vi yttrade oss aldrig, för vi visste nämligen hur det stod till. (Vi grät i händerna dagarna innan, därför var de våta.) Sedan, efter det, förstod vi hur nära vi stod varandra. Som siamesiska tvillingar hade vi suttit ihop, i både vått och torrt. Men när han till slut yttrade sig föll vår fasad och allting raserades. Känslorna kollapsade och vi insåg vad vi hade gjort. Ingenting med vår vardag var mer än alldagligt. Vi romantiserade varje vaken stund av vårt liv. Så vi grät igen, i händer redan våta.