precis som hon alltid gjort med mig. Jag ville sugas ned i allt det hon sagt, förenas med det, göra det till verklighet. Så jag kunde förmå att begripa mig på vad i mig som var så fel och fult. Jag ville smälta samman, assimilera, mig med teorin om att hon var min bättre hälft. Så många av de där nätterna som spenderades på egen hand, ensam och nedgrävd i min säng med mina tårar och mina kval.
Jag har aldrig varit svag. Det var det bara hon som sade att jag var. Hon sade det: Du är ju bara svag, Karolina. Du är ju bara det.

Efter en tid var det bara det jag var. Isolerad och utestängd. Ensam och kvarglömd i någon mån. För gud, vad hon älskade mig. På sitt sjuka sätt. Så har ingen älskat mig.

Men det är ett kapitel jag på något sätt måste lämna bakom mig. För dygnet efter henne var inte enkelt. Men det var inte heller svårt. För hennes kärlek var så obefintlig och osentimental att övergången från smärta till acceptans var kort. Hon hade varit så långt ifrån mig så länge att jag.. torkat ut. Jag kunde inte gråta. Gråter jag så gråter jag för att det här är fel.
Nu ligger hon där på sina knän och ber. Ber om ny chans, ny romans. En ny jag och en ny hon och en annan verklighet. Jag vill. För hennes skull vill jag. Men det är varken enkelt eller bra. Och när jag smakade på den lilla bit frihet som gavs mig under de 24 timmarna utan kontakt så visste jag. Vem jag var. Igen. Ensam. Men jag. Och jag hade saknat det. Jag har saknat det.

Älskling, jag älskar dig. Älskade vän, älskade partner, älskade förlorade kärlek. Jag hade så mycket att ge. Men du tog allting ifrån mig. Och att du vill ha mig nu det.. Kompenserar inte för någonting. Hur åtråvärd du än får mig att känna så är magin borta. Du piskade mig till insikten. Och någonstans, ja, jag tackar dig för den.

Men vad det här än är, kära älskade hjärta, så är det inte vägen tillbaks. Jag kan inte släppa in dig igen. Det går inte. Det är inte jag.