Se, ett spädbarn kurad, utan moderns skydd.
Snart har kylan tagit barnets skira röst.
Ryckt den ur dess klena bröst.
Ingen famn, ingen brydd.
Från världen förlöst.

Var är du nu, trygga modersköte, livets hamn.
Smekt endast av dödens knotiga hand.
Vaggad till livets yttersta rand.
Har inte ens ett namn
men har ett land.

Du barn, Du, tidens garn, du lyckliga lilla frö.
Ett som ska dö för ett som ska gro.
Darrar och tvekar, växer i tro.
Du är såningsmannens strö.
Vem får det att gro.

Dra nu tryggt min vän ditt allra sista andetag.
Är din sista tanke, vem ska minnas mig.
Låt nattens skrud omsvepa dig.
Känns din lilla ande svag.
Så ge den då till Mig.

Du barn, mitt barn, i mitt sköte höljes evig frid.
Blott i mig finns varm och tryggad hamn.
Jag viskar till dig ditt riktiga namn.
Beskyddar dig i evig tid
i kärleksfull famn.