De sköljer av sina skor och ställer dem i min skohylla.
Nej, förlåt, de sköljer av mina skor och ställer dem i sin bokhylla.
Jag menar skohylla.
Och sen går de mot dörren, som om det vore hur vanligt som helst.
Men sanningen är att det är ovanligt.
Det är ovanligt att någon går mot dörren utan att säga hejdå.
Och det är ytterst ovanligt och ytterst få människor som någonsin lämnar mig utan att åtminstone säga hejdå i dörren.
Men dörren small. Den stängdes. Kanske bara för en stund.
Ändå - den stängdes. Utan ett hejdå. Utan en försäkring om att någon någonsin kommer hit igen.
Hej, då. Det var hejet då. I dåtid. Jag var förundrad över dåtiden.
Det fanns ju bara ett hej, och inget då.
Var det så att de kom, men aldrig gick?
Eller gick de och aldrig kom.