Det är över,
föreställningen är slut,
det är nu bara att gå hem
och kasta masken,
lämna puppan för att övergå till intet,
reducerad till ett fladder,
ha blott ensamhetens vingar kvar
helt utan tillgjordheter,
tysta torra tårar utan färger,
den av grämelse och saknad mättade melankolin,
den brustna kärlekens fåfänga nederlag,
besvikelsernas överväldigande beskhet,
och den tysta sorgens allomfattande betryckthet.
Någonstans i detta ödeshav av övergivenhet
så finns dock du, förlorad liksom jag,
fullständigt utblottad och naken
inför världens realistiska okänslighet,
där ingenting är som det borde vara;
och den enda trösten i dess mörka ormgrop
är att vi dock har varandra.