Jag log, den där förmiddagen då jag klivit av bussen och var på väg uppför backen. Först lite slokande, lite melankolisk, men när jag lyfte min blick och såg upp mot himlen fann jag att löven hade slagit ut på det stora bokträdet i gatukanten. Jag hade inte sett uppåt på flera veckor, min uppmärksamhet hade varit ägnad åt annat, och när min käraste någon gång när snö fortfarande täckte marken vardagligt men hoppfullt noterade att trädet fått knoppar såg jag bara upp för någon sekund och sänkte mitt huvud mot marken och in i min seasonal affective disorder igen och avfärdade tanken på ljusare tider som något som endast existerade i romanerna jag aldrig hade tid att läsa. Detta var i början av bedrägliga Mars. Men idag hade solen, som länge gömt sig bakom ett till synes ogenomträngligt lager av grått, bestämt sig för att nyckfulla April och hennes väder skulle dra vidare och istället släppa Majvåren lös över himlavalvet, och belyste de nya bokbladen så att hela trädkronan fann sig i en färg av ljust glödande grönt.

Kvällen innan hade jag gråtit för allt vad livet skulle och inte skulle vara. Samma dödsångest som haft mig i sitt våld fyra eller fem år tidigare hade nu slagit till igen, efter att under en tid kommit smygande. Tårarna vätte bladen i biologiboken där jag satt i skräddarställning på min säng och förgäves försökte trycka in information i huvudet, men kunde inte koncentrera mig eftersom allt jag kunde tänka på var det ätna i mig. Det som tre år tidigare, de tre år som också började med tårar, det kändes som så mycket, hade bitit sig fast, och tuggat ända sen dess. Nu var det på väg att svälja. "Jag har inte tid" var en fras ofta nyttjad under dessa tre år. Det fanns aldrig tid för sådant man helt enkelt ville göra, endast för att man ville. Och fanns det tid, då fanns det inte ork. Om det någon sällsynt gång fanns både tid och ork, så var det förgiftat av att man visste att det skulle ta slut och man skulle tillbaka dit man var innan. Man existerade som om i en bubbla, med ett satt mål i slutet av de tre åren, och ägnade den ytterst största delen av sin tillvaro och tid till att jobba sig mot detta mål. Den senaste tiden hade man känt sig som en urvriden disktrasa, som gång på gång vridits om och som det nu endast fanns väldigt få, förorenade, droppar kvar i. Prestationen var slut.

Motivationen var borta. Det fanns ingen energi, ingen ork. Slutet närmade sig, finalen som var anledning till allting var på väg men det fanns inget kvar. Våren var inte närvarande, uppfriskande sömn var ett minne blott och trots att man inte nått riktigt dit än drogs tankarna åt vad som skulle hända efter att allt var klart. Det var då tårarna rann. Som en vän skämtsamt men med underliggande sorg den dagen sa efter den sista examineringen, den sista, som man så länge väntat på men som efteråt inte kändes så ljuvlig som man hade hoppats - "Jag har ett hål härinne" och med ett bitterljuvt leende hänvisade till sin överkropp. Jag instämde och försökte, medan jag sa samma sak till mina vänner, övertala mig själv att solen skiner för just oss idag, i alla fall, men drogs till minnes allt jag hade tvivlat på kvällen innan. Hela ens tillvaro är bara en ytterligt liten del i livets maskineri, och betyder för historien egentligen ingenting. Ett onomatopoetiskt ord och bubblan finns inte längre.

Så jag satt där på bussen hem, funderades på hur det nu skulle bli, på ifall den där depressionen för att man inte längre skulle ha något att göra, nu när målet var nått, skulle infinna sig, på de kommande åren då alla skulle fara åt varsitt håll och försvinna i all världens hörn, på vad livet skulle ha att erbjuda, på brutna förbund och nya band knutna, och på morgondagen och dess medförda äventyr. Det här var sista gången jag skulle resa mig ur bussätet på det där sättet; sista gången jag skulle kliva ner i gången och sen sätta höger fot på asfalten utanför på det viset; sista gången jag skulle slänga den numera lätta ryggsäcken över axeln, se mig för över gatan, gå upp för backen och blicka upp mot bokträdets grenar. Jag möttes av min mor när jag kommit innanför dörren som kontrade med att "Ja, det kommer att vara ett stort tomrum att fylla". Faktum var ju, att även ifall studier uppgjort ens tillvaro de senaste åren så hade jag haft roligt. Jag hade ju varit medveten om att det skulle bli tufft när jag valde, en vår för många år sedan, men att det också skulle löna sig senare. Och hade jag kunnat välja igen hade jag inte valt annorlunda, och jag hade inte bytt bort de erfarenheter, vänner och minnen jag vunnit under dessa tre år mot för all världens rikedomar. Något sa i mig, när jag stod där i hallen och knöt upp mina skosnören, att även ifall jag än inte riktigt hade förstått att det faktiskt var slut, och även ifall jag hade tvivlat och så många gånger grämt mig över mina val och vägar, så sken solen i själva verket för just oss och mig den dagen. Jag var détente och the Democracy Wall. Jag var justified claims och ett knowledge issue. Jag var alla decimaler i pi och jag var hypothermal vents i förhistoriska djuphav. Jag var katarsis och jag var self actualization - just då. Just den dagen, just den våren.


Erica Ling, 001080-012
International Baccalaureate Diploma Programme graduate of 2010