Jag skriver alltid med dig som kompanjon inne i huvudet.



Får ut allt det bästa, det snaskigaste det mest smärtsamma då.


Men just idag när jag behöver dig, så finns du inte där.

Försöker ändå.

Knepar och knåpar tills jag blir blå.


Syret jag andas tar slut.

Undrar stilla innan jag går,

varför blir det aldrig vi två?