släpper bläckfisken sina grepp
om käken
börjar bedövningen värka
längst in i kinden
sömnlöst
efter att läppen
kommit tillbaka
från sitt blinda gap

de fyllda hålen
som aldrig kändes
känns nu som nervöst lugnande ord
dentalt
preliminärt
ett flourecerande grus
på tretusen kronor
betalar en halv dator för att få
återgå till barndomen
med äkta plast
och strax rycka ut visdomen
så jag förmår fortsätta njuta ändlösa måltider
bita i sweeta bitar

döv för arton apparater
stum som en slang
suger på inre solskensmelodier
möra mödomshinnor
med fullbelamrad gom
faktiskt inte rädd för att svälja ens en finger
orubbligt förvissad
om sköterskans förmåga
att tolka läkarens teknik
fastän jag misstänker mina kamrater
för självbedrägeri
ett projicerande förtret
oscillerar inom nervbanorna
bryts upp i ilska
kapar av sympatin

beror allt helt och hållet på hur
du spottar på mig, på
det viset man gör i Tokyo eller på
det viset man gör i Paris
vill ha översiktsmappen i en
samlad tugga igen
så jag minns varför eller var
käften upphör
och nappen tar vid

i insikten om hur en timmes lätt smärta
för mig
kan vara tjugotvå års oändligt lidande
för andra
vill jag åter njuta vanligheterna
mitt ynka lilla fantastiska liv
som vi faktiskt vill fortsätta på hur länge somhelst, please
vänj oss vid att utvecklas
ett litet ingrepp i taget