...Naturligtvis!

Naturligtvis känns det igen, rätt märkligt, fast naturligt, att känna igen det. Och det var en tid då jag var mitt i, levde i skapandet som fanns, som skrek också inombords, ”ta mig”, ”sätt mig på pränt” och totalt uppfylld av kravet från skapandet skrev jag, målade och trummade ut musiken i mig på 60 och 70-talet.

Idag kan jag vila i det, kanske lite som efter rakningen då jag tar vanlig olivolja i ansiktet för att min hud skall vara len. För min fru kanske och jag vill det…
Lurat mig själv? Nja, möjligt, men jag mår bättre…

Jag ser havet när jag öppnar dörren…

Tack
Ha det gott!