att leva eller inte leva är valet

om det är större att bara stå och ta emot
snytingarna från en rubbad värld
än att gå spikrakt emot dem
och genom att förintas förinta dom?

att dö, och sova, att sova bara
och låta sömnen kyssa hjärtat till ro
och alla andra sår vi föds till
det vore den yttersta ynnesten det 

att dö, och sova, att sova ja, varför inte drömma,
precis, det är det som är haken
för vilka maror skulle inte kunna rida oss i den drömmen
när vi kastat loss från jordelivet?

vänta lite
är det inte det som drar ut livet till en enda sträckbänk?

för vem skulle finna sig i tillvarons förödmjukelser,
gaphalsens öronpina, översittarens flinande knytnäve,
den bittra smärtan att få korgen, lagens jättemaskor,
journalisthyenorna, myndighetens hasande korridorer
och spottloskorna som det värdiga och det ovärdiga skänker varann
när det räcker med ett kliv över broräcket för att släcka allt?

varför skulle vi annars slava och släpa vårt kors
under en iskall stjärna
om inte skräcken för vad som händer efter döden,
det okända resmålet som inga
resenärer återvänder ifrån,
hejdar steget ut
och vi hellre plågas där vi är
än flyr till något som
vi inte har en aning om?

så blir vi alla fega av att kontemplera
och så blir det havsörnssprång vi skulle ta
en vinglig papperssvala när vi tänker efter
och fullmastade planer och projekt
tar tanken bara luften ur
och blir till flum och skum

lugn bara, O, jag gör inget än
du ängel som är min hela skillnad
dröm om mig i natt