han gör mig galen
som besatt
och ändå vet jag
att ord är
bara ord
och tystnad tortyr

en skärseld
som jag får
gå igenom
varje dag
för mitt
korkade hjärtas
skull

min hjärna
kan förtränga
men inte
längre än till
bristningsgränsen
och den har jag
passerat
för länge sedan
gång på gång

och då
finns bara ett
bultande blödande
pulserande
rusande
hjärta kvar

rött och passionerat

men det slår
förgäves

och jag tappar
tron på
livet och
kärleken
som ändå var
ett
i mina tankar

då

innan
han...

allt innan är
glömt

han är
allt

och det är
sjukt men
av vetenskapligt intresse
hur och
varför

jag gång på gång
på gång
blir ledd till
hans håll

vad ska jag
lära mig av
detta

att kärlek
inte är till
för mig

han tycker inte
om något
hos mig

och även om det
finns andra som
uppmuntrar ler
och stöttar
eller vill ha mig
så kan jag
inte glömma

inte nu

vill egentligen
aldrig

han vet

men demonstrativt
står han vid
sidan om
betraktar
och den enda
glädje han
finner i mig
är
skadeglädje

för att jag
är så
urbota dum
att jag
älskar
honom!