iRi 3037

Hej, Iamo! Du har återupptäckt den gamla naturliga fördelen med att först ropa HEJ! eller DU! eller i värsta fall Ursäkta mig! till de flygande utekvällskvinnor du söker kontakt med, istället för att köra omedelbart berättande iakttagelser vars oväntadhet skulle kompensera för den ögonkontakt du så sällan hinner etablera före hon är femton meter bort. Med Hej! får du tid att känna efter vad du egentligen vill säga till just henne eller henne, likaväl som hon får tid, och tydligen får det ännu hellre ryggar att stanna eller vända sig om - möjligen för själva möjligheten, vilken skulle ha kravbelagts framifrån. Dessutom om någon aldrig upplever sig adresserad, i vare sig attraherande eller repellerande bemärkelse, så skall det mycket till innan deras föreställning sätter dig i samma centrum som vi gör, Iamo.

iRi 3038

Vi ser hur du ser bilden av oss, igenom alla somriga små studier av hur historien ska gripa in i din framtid. Mitt i värsta upptäcktsresandet som drar i din orörliga kropp från alla föränderliga håll, får du för dig att gå igenom varenda svensk film som du har älskat, Iamo, en från varje år för att koppla just denna sommarens grepp om den gamla helheten. Men innan du hinner återutveckla bekantskapen med en enda film så är det dags för japansk bläckfisk-konsert i verkligheten, så då måste du förbereda med den animerade om ett spöke i ett skal, ett medvetande som planterar in sig som virus i hela staden, i syfte att fånga en levande att skapa barn med.

iRi 3039

Det slutar med att du tillfälligt blir bok, Iamo, på framsidan av poeternas sida. Vi hoppas att du en dag vill skriva på egen hand, och då med mer avspänd koncentration och fritt fängslande intrig än vi förmår. Skeppen fortsätter alltid att gå, vart än i universum du väljer att vara. Adjö!