Grönluvan strosar fram på sina välbekanta stigar runt slottet. Ännu en aprilmorgon har vaknat, genom kvittrande visor. Vindarna känns ganska varma, längs en halvsolig och duggregnig promenad. Den just fullvuxna damen behåller sin skönaste kappa igenknäppt, över äventyrligt spända bröst. Världen ringlar likt bäcken bredvid hennes blanksvarta skor. Dalgången mellan bergknallarna är redan full av vitsippor. Somliga skimrar rosa som körsbärsblom, och letar man riktigt noga får man se någon enstaka grönsippa. Idag skymtar dock mer än så fram.

Där invid grottöppningen sitter en drake, lika vacker som grotesk. Varelsen verkar mer levande än död. Dess lilla käft betar fridfullt av vitsipporna, direkt från marken. Det är inte varje morgon som Grönluvan får syn på en drake, fastän förstås har skett nångång under varje god säsong. Drottningen brukar berätta om betydligt vildare drakar än den här tycks vara. De lyckas icke blott länsa skogen på blommor, utan förmår därtill sätta halva kungariket i gungning.

Vad gör Grönluvan nu...?

A) Står lugnt kvar och iakttar draken, tills tecken må visa sig på sympatiska eller demoniska drag - huruvida den passar bäst som kamrat eller fiende.

B) Går rakt fram till draken och ber den omedelbart sluta att sluka upp alla vitsippor - annars återstår snart ingen som kan växa.

C) Springer upp längs trätrappan till en bergknalle, varifrån hon känner sig modig nog att vinka till draken - kanske rentav låtsas sväva med sina egna vingar.

D) Plockar ett rejält knippe sippor, och går stolt tillbaka mot slottet, där hon tänker skänka dem åt drottningen, samt delge sitt dramatiska vittnesbörd.