Det är något speciellt
med att sitta ensam vid vattnet
blicka ut

över det stilla


Att se ut över vågorna
som utan bekymmer, långsamt
mjukt rör sig framåt

utan destination

Dom bara finns.


Det är stunder som dessa,
som jag tappar bort mig i mig själv

Framför mig står ett ståtligt träd
och jag ser dess vaggande spegelbild i vattnet

men ju mer jag tänker på det
desto mindre säker blir jag
på vilket av dom som är verkligt

om något är det



Då och då blir vi spegelbilder av oss själva
Då och då märker vi hur det ligger till
och hur orden vi yttrade

faktiskt lät

Men det sker bara
när vi vågar se ner över vattnet


Det är något speciellt att inse

att vi alla är vågor


om vi vill vara det