Där är den. Den sticker i min näsan, den stryker förbi min hud. Får håret längs mina armar att resa sig. Den speciella lukten. Lukten av oigensmällda dörrar, av ogångna golv. Av glömska och stillhet som vi inte har rätten till att bryta, men som vi bryter.

Han öppnar dörren på vid gavel och rasar in i rummen med skorna på. En lycka gurglar ur hans hals som på ett litet barn. Det är ett mycket litet hus med få rum och många dörrar. Man kan springa runt, runt - det finns inget slut. Från farstun tar han köket, sedan rummet med kakelugnen och sedan farstun igen. Han springer tre varv. Allting är nytt. Hans sinnen stormar.


Vi ställer oss vid kakelugnen och konstaterar att den kommer att komma till användning. Långa kvällar, många kvällar. Han vänder sig mot den ena av rummets kortväggar, målad i rostbrunt.

- Vitt! utropar han och stryker med händerna över väggen. Vitt är väl bra? Tror du inte att det skulle bli bättre med vitt?

Jag nickar och lägger mig ner på golvet. Sträcker ut armarna och benen så långt åt varje sida som det bara går. Här är det vi som bestämmer, här är det vi som skall göra. Här är det vi som bestämmer och vitt är väl bra?


I trappan upp till vindsvåningen ligger de stora humlorna döda. Han sopar ner dem alla i ett glas på vägen upp och ställer det sedan på en bjälke i taket.

På vinden finns ett stort, alldeles tomt rum. Han skissar upp olika vinklar med sina armar för att visa hur möblerna borde stå. Sängen framförallt, men kanske en byrå också. En mindre soffa eller fåtölj där man slänga kläder och läsa tjocka böcker.

Jag lyssnar men tänker att jag inte vill möblera rummet. Golvet, taket, väggarna skall vara här. Spindelnäten, i fönstret som siktar mot skogen, skall vara här. Han och jag skall vara här. Hans puls skall slå långsamt, hans andetag skall vara djupa. Han skall kisa mot ljuset och ljudet av sommaren skall finnas där utanför.

När vi går ner för trappan igen glömmer vi glaset med humlorna.


Här är det vi som bestämmer.

Vi lägger ut gråpapper över hela golvet och bänder upp en av de stora burkarna från järnhandeln med en mejsel. Jag svär över trasslig maskeringstejp och han skrattar bullrigt. Operationen skall börja.

Vi rullar ut färgen över väggarna under tystnad. Vitt! Rörelserna får mig att svettas och jag kan känna hur det nyvakna rummet stirrar oss i nacken. Kontrollerar våra rörelser. När vi är klara konstaterar han att det behövs ett lager till.

Allt jag vill är att ligga med honom.