Väl inne på mina gymnasieår, som tillbringades bland svårmodiga esteter med alltför stora sjalar och ekande aularöster, fick jag en historielärare som jag redan då visste att jag sent skulle glömma. Han var hälften människa, hälften norrlänning, med ett humör som kunde få vem som helst inom universums väggar att önska sig långt, långt bortom dem. Han beskrev sig ofta som döden själv och lärde oss allt vad ironin innefattade.


Vår skola hade antagligen utformats av samma arkitekt som byggde Auschwitz och innanför dess plåtbeklädda entrédörrar fanns att finna det schemasystem som Gud glömde.

Varje fredagseftermiddag innehöll tre håltimmar som på något vis råkat gå vilse i Schema-Berits tankeverksamhet – en tankeverksamhet som ibland hade förmågan att benämnas som dagdrömmeri. Under våra tre håltimmar satt vi ihopkrupna längs de mjukaste sofforna utanför hörsalen och koncentrerade oss på syretillförseln. Spetsade öronen, höll utkik efter den skramlande nyckelknippan:

"Inga fotter po dynorna, inga fotter po dynorna! Om du vara kille jag doda er! Om du vara kille jag skulle doda er direkten!"


Varje år i maj månad planterade sig våren i våra knän. För om man någon gång råkade höja blicken mot den lilla bit frihet av fönsterglas som kunde påträffas i korridoren längs med biblioteket, kunde det ibland framkalla känslan av att sväva ovanför takåsarna en sommarkväll i juli med ett bortglömt antal starköl pulserande innanför huden.

På tal om hud: Under tiden på Auschwitz var det alldeles för ofta som huden inte riktigt räckte till. Att ensam kryssa genom caféet var ungefär lika illa som att med entusiasm besöka skolmatsalen om onsdagarna. Onsdagarna då det allt för ofta serverades kokt torsk med en konsistens som påminde om pappershanddukarna från toaletterna intill aulan. Toaletterna med dörrkarmar som i hård blyerts berättade om hur det mycket väl var möjligt att hata alla jävla, jävla fittjejer i caféet.


Ansiktsuttryck skiftar inte. De djupnar.

Det fanns en person med skåpsnummer 1337. Hon gillade vindruvor och kunde det mesta om ideologierna. Under de tre år jag såg av henne förvandlades hon långsamt från blå popflicka till ung, medveten vänsterpartist. Hon bar allt som oftast linser och smygutförde planerade försovningar inför tisdagarnas dubbellektion i matematik – dubbellektionen som är boven till mitt nuvarande kaffebehov.

Efter att råkat sätta rekord bland alla mina dåliga provresultat med noll poäng - faktiskt utan några som helst bekymmer - tillbringade jag min B-kurs med att segla iväg på alldeles för många fem minutliga kisspauser. Fem minuter som sakta men säkert övergick till trettiosju och om det är någonting som jag kan dubba till absolut sanning i den här berättelsen så är det att min mattelärares blick hade konsten att försegla de allra flestas läppar.

Förstås, med ett undantag från min historielärare som var hälften människa, hälften norrlänning med ett humör som kunde få vem som helst inom universums väggar att önska sig långt, långt bortom dem. När han inte pratade om frihetsrevolutioner eller Lagerkvist så läste han noveller om hur en barndom fylld med snö plötsligt övergick till sommar.

Jag skrev en obegriplig uppsats i Naturkunskap B och sedan fyllde jag nitton.