1. Jag har sett henne. Hon sitter på trappen med ryggen mot: Ytterdörren. Mig. Tillgängligheten.
Hon lägger tankarna i ett annat vädersträck som spänner sig
bortåt,
uppåt,
långt därifrån och ovanför. Tankarna vältrar sig
fram. Sparkar sig
ut. Trampar genom det vita i gruset och lämnar, bort.
Det här är den tredje snön.

2. Andra våningen. Man står i ett annat år. Fönstret tittar ut mot andra sidan av
trädgården,
ser en vind som river sig fram mellan: Staketet. Päronträdets grenar. Sprickorna i din hand.
Om man var utomhus hade man varit tvungen att stryka ditt hår ur: Pannan. Ögonen. Mungipan.
Men man är inomhus och böjer sig över diskbänken och hör vanliga ljud. Kylskåp. Radio.
Det här är den andra snön.

3. Kvällens TV-tablåer flimrar ut ur radhusfönster, ut över parkeringen och mannen som går där. Han håller stegen alldeles tätt mot marken och låter fingertopparna gömma sig längst ner i jackfickorna, varmare så.
Mellan alla de spår av asfalt som bilarnas däck repat upp ligger snön och är eftertänksam. Alla ljud håller sig tysta.
Bilarna som slumrar under sina snötäcken.
Rörelserna. Stilla.
Bilarna som slumrar under sina snötäcken.
Läpparna bakom mannens halsduk är: Fuktiga. Röda. Nivea blå.
Han sätter sig i bilen och låter vindrutetorkarna slå sig fria. De skjuter undan snön och kastar den
bortåt,
uppåt,
långt därifrån och ovanför. Och alla de vintrar som han trodde att han hade glömt. Finns där. Sitter fastknutna
i axlarna.
Det här är den första snön.