Han säger att han tänker lämna henne.

Jaså. Jaha.

- Hör du inte vad jag säger? Jag tänker lämna dig.

Jo, jag hör dig. Jag hör dig nu, jag hörde dig förra veckan, jag hörde dig veckan innan dess. Jag HÖR dig.

Hon frågar om han har hämtat posten. Har han hämtat posten?

- Har du hämtat posten?

Han skakar på huvudet och han säger att han inte kan leva med henne.

Nej, du kan ju inte det. Hon dukar av från bordet och fortsätter mot hallen, ropar:

- Jag tyckte ju att jag hörde den. Alldeles nyss. Posten.

Han följer efter henne. Hennes rörelser. Väska, jacka, skor.

- Älskar du mig? frågar han.

- Ja, jag älskar dig, svarar hon inte.

Hon måste åka nu. Säger hon. Hon är redan försenad. Säger hon. Hon är alltid försenad och klockan är mycket, klockan är mycket, klockan är mycket. Säger hon. Klockan tickar, pickar, klämtar, slår. Halkar aldrig efter.

Han säger att han tänker lämna henne. Hon undrar var hennes nycklar är, hon undrar om hennes nycklar ligger på köksbordet.

- Jag hittade dem. Glöm inte posten.

Nej, säger han.

Fint, säger han.

Hej! säger han.