Midsommar.

Det luktar det kaffe, vuxna och gemenskap. Allting och alla vill livet. Man tycker att det är en härlig dag. Utanför finns solen och är sträng, men vindarna är lätta. I lokalen finns bara värmen, kväver. Rödflammiga nackar som glänser av svett och solbränna i trånga, men glada klänningar och skjortkragar.

Jag sitter stilla vid min plats. Försöker minnas hur man viker en servett till en ros och känner en lätt hand lägga sig till vila över min axel.

En kvinna med en gungande kropp. En kofta i rött. Ett inställsamt, litet skrynkligt leende. En kaffekanna i handen. Jag nickar. Hon böjer sig fram mot min kopp, hela tiden med sin hand mot min axel. ”Tack.” Ler. Går vidare.

Lokalen är mycket upplyst. Lysrör. Värmeljusen som står längs borden fyller ingen funktion. Gröna, skarpa pappersdukar. Borden som ger ifrån sig ilande gnisslingar var gång männen skjuter ner armbågarna i bordsytorna och lutar sig med hela sin kroppstyngd fram mot den andra sidan av bordet.

Samtal.

Samtal.

Man dricker sitt kaffe och man talar sin dialekt.

De säljer lotter och man köper lotter. En bred kvinna med en trådsliten keps neddragen över sitt grova ansikte går längs med borden, skakar de pastellfärgade lotterna. Mynten regnar ner i konservburken. Jag kan inte låta bli att titta på henne. Hennes byst.

Ett vitrinskåp från IKEA.

En korg med Göteborgskex, vindruvor och alla möjliga och mögliga ostar.

En treväxlad damcykel. Vinnaren får cykla tre varv genom lokalen med en sjal knuten framför ögonen. År efter år har man cyklat här med en sjal knuten framför ögonen. En specialskriven dragspelsslinga och hetsiga handklappningar på det. Ingen har lyckats.

Handen mot min axel kommer tillbaka. Jag vänder mig inte om den här gången, nickar bara. Kaffet hälls upp. ”Tack.” Handen stannar kvar. Cykeln in i hemslöjdsföreningens utställningsbord.

Och det är väl kanske så det börjar.