De långa raderna
av marscherande kvinnor i vita jackor
deras händer håller ett fängslande grepp
om vagnar där barnen växer
En grånande himmel
En mullrande fabrik

Asfaltens stjälande grovhet växer sig över,
förmultnande ståtlighet

Tomma blickars målmedvetna enkelhet
inga förtröstande blinkningar
Torra vibrationer
elektriciteten bränner i hudens döda yta
Ljuden, toner som runt trädens kronor
en gång var ljuvligt att avnjuta
ligger utslagna under bilars krossande drivkrafter

Nu slår trummor icke mer i brösten hos barnen i lekparken
Nu siktar vi inte längre äventyren i horisonten

Hakor tryckta mot marken
fastvuxna som mossa
Solen, värmen som var vår mor
som gav oss ljuset, som lyfte själen
nedgående har givit upp det sista av hopp

En smitta har spridit sig
över tankar, över kreativitet
Maskiners bultande
dödar inte bara kristallernas skönhet
Långt bort finns inte längre
inga vingar som flyger bland molnen mer

Hjältarna är statyer begravda
under begärets maktfulla trängande jord