Förlamande skänker ångesten
ingenting

Skrikande korpars genomskärande lustar
spring för allt benen besvarar
mot skydden i skjulens höstdoft

Leende ögon mot den grånande himlen
vass som slår ned i vågornas stumma kroppar
omkring krymper luftens väsen
skapar hårdhet i friskhetens virvlande energi

Ur rymdens djup vrålar dova evighetsstämmor
påminner om livets sköra existens
hur länge vi än vandra
hur visa vi än bli
i en flyktig sekund
mörkret dig ändå omsluter

Ned på knä
ångras alla ogärningar
allt för sällan

Nu dundrar alltet förbi
lugnet kommer som öm modershand
sakta blommar hoppet i ditt hjärta
sök kärlekens livsbejakande famn
se hur nyttan bildas i omöjlighetens spår

Värmen från förnuftets eld
hålls vaken med omtankens envisa rytm