Nu finns bara blicken mot fötterna
kärlekens vingar
inga fjädrar fångas kvar

Verkligheten så fin
tv kvällarna genomsyrandes
suddiga, ångest stinsliga

Blommor som oroligt regelbundet vattnas
långa rader av gammal kalops
ruttnande i toastolens mystiska krök

Fläckar på tapeter som hudflagor
fastnar djupt i halsens äckel
gubbar harklar upp det tröga
rinner utför livets tungspets

Slit sönder ryggens stöd
mot golvens fruktande onda fiender

Sparar inget, sparar allt, under dystra minnen
frenetiskt vispande i grytornas livsstjälande djup
upprepningens toner tränger ur munnen
Inget meningsfullt, inget stort
inga drömmars lockande

Rökfärg besudlar hornhinnornas längtansfulla blå
fotografiernas ångest driver upp
kroppens sista värme ger en förflyttning så stor
andas in, plastaktig gammal bitter smak
inslag av förflutna sinnestillstånd

En hint av lyckans flyktiga dagar
faller genom köksknivens rivande egg
krossas i äggens vilda färd

Alla monster i alla vrån
sträcker ut sina svarta klor
mot smala svala uppgivande vader

En fönsterkarm gör sitt första fasansfulla;
bryter ut en låtsasvärld under ett skal
visar verklighetens rätta jag
utgör inga lustars förfinade kreationer

En fjäril blommar ut
kastar sig från nummer 43 C´s fönster
förtroliga ögon sig söker
mot solens omfamnande barm

Vacker
så
vacker
befrielsen
slår ut