Västerut över dimhöljd ängsmark,
daggen utsöndrar sina späda kroppar,
viskar vänt till strået av gräs den fjärmar

Små vita klot långsamt sjunker ner i den livsgivande myllan,
omges inneslutande mognar bröder i plastens evigheter
Håller hårt försvar mot omfamnande lustar
Suget i magen när himlen omvandlas förtrollande,
tillsammans skapar de magin av färger,
älskar med varandra
lika tillgivet som den första dagen i den första tiden

Se hur solens strålar,
smeker sig försiktigt kring runt valvets tunna klädnad
nyfiket utforskar,
trevande obönhörligt i lustfylld otålighet,
som oskuldens försiktiga nervositet

Ännu inte djuren vaknat,
de i dvalans rogivande förnöjsamhet vila,
drömmer om instinkternas äventyr,
drivets elektricitet

Ett andetag formar den vackra klänning,
retfullt vill dra bort
se vad främmande som döljer,
vilket gömt sig från ett öga blott

Runt står dina ståtliga krigare,
med dress av vassa taggar
de mot skyn sig reser,
fångar upp en illvillig kraft
står stadigt när stormar hotar,
fångar åskans dundrande,
ljusets krossande,
minns de regndroppar som har fallit

I brynet en varelse livlös sig uppehålls,
den druckit av död och tidens omvandling
den svider i dina sår,
det rinner ur den vätska,
som pulserar i dina vener,
dödar de svaga länkar,
bränner i själens rena och klara väsen

Till de ovetande små det överförs,
de tar på gång och gång,
suger in det stilla gift,
som långsamt förmedlas i din skrift