Jag är rojalist.

Pappa vevar ner rutan utan att tänka sig för. Blåsten störtar mot mig och fångar upp tidningen. Kronprinsessan Victoria hamnar med ett av sina många ansikten i vattenpölarna. Pappa skyndar sig att veva upp igen. Sedan biter han av ett nagelband och sedan svär han.

Jag är rojalist. De spelar ingen roll tycker pappa, men jag tycker det. Jag andas mot rutan och streckar upp konturerna av ett slott och jag tycker det, de spelar roll.


Vi har stannat på en rastplats någonstans. Ingen av oss vet var. Stora björkar har hukat sig längs vägkanterna i flera mil. De vrider sig huller om buller och klänger på varandra som skitungar, slokar med sina grenar och ser tjuriga ut. Vi vet inte var vi är.

Lite längre bort står en övergiven husvagn med en utländsk registreringsskylt. Det klättrar baldersbrå längs sidorna och om det inte regnade så förbannat skulle jag gå ut och titta in genom dess fönster. Husvagnen är mycket liten och mycket rund. Jag tänker att den en gång i tiden måste ha transporterat mycket lyckliga människor som inte är lyckliga längre.

När det blir ekonyheter lägger jag upp fötterna på instrumentbrädan och låtsas att vi aldrig ska komma hem igen. Att vi är någon helt annanstans än där vi bör vara. Att tredje världskriget pågår och det enda vi längtar efter är vatten, mat och trygghet. Vi har bara varandra. Allting håller på att gå under. Moder Jord stapplar sig fram över en spänd sytråd och allting darrar. Ingen vågar andas.

Sedan förklarar pappa att vi är någonstans innan Rättvik. Jag hatar honom så.


Pappa knappar på sin mobil, ringer nummer efter nummer och för viktiga samtal. Han ångrar allt han säger och önskar att han aldrig hade funnits. Hela hans innanmäte brinner av självhat. Han borde hålla käften. När jag påpekar detta går han ut och sätter sig på motorhuven. Tänder en cigarett. Ryggtavlan berättar att han är arg och när jag skruvar upp volymen på radion blir den ännu argare.

När han kommer in igen luktar han så surt att jag får kväljningar. Jag hatar honom så.


Jag är rojalist.

Innan vi åker vidare tvingar jag pappa att gå ut och plocka upp Victoria, lägga henne på golvet i baksätet för att torka. Han gör det. Den övergivna husvagnen hänger kvar i backspegeln, kanske en timme eller två, sedan är allting bara björkar igen.