Mina andetag stannar upp i kylan en november natt i trans
Dina ögon dom andas blåa men borta är känslan som försvann
Munnen som så innan log av mina visdoms ord
Bleknar nu i skeenet av gatlyktornas sorg
Dina händer som så varsamt rörde om min sårade kropp
Gömmer sig nu långt bort från det du aldrig ville offra
Dina läppar formas sig av hårda ord
Om att du nu fått nog
Du är sjuk, Älskling

Frosten av andetagen du andas får mig knäsvag
Likt en kyla som sveper omkring mig
Din sommardoft den var försvunnen, efter din resa
Du kom aldrig tillbakas, ögonen dom stirrar
Känner inte igen dina andetag,
Vad fick oss att ändras, hur kunde vi förändras
När det skulle vara du och jag för alltid
Skeendet från lampan i sovrummet
Kastar en skugga över din nakna kropp
Du är inte i rummet
Dina tankar är någonannanstans
Du är sjuk, Älskling

Bilderna vid sängen vittnar om en tid av du&jag
Men dina ögon, som lyste så blåa varje dag
Finns inte kvar
Jag stryker mina fingrar över din arm som strävar emot
Dina sorgens handlingar sätter sår som inom mig gör ont
Det känns som att vi är två tomma skal
Som förlorat allt vi sa att vi var
Din blick som tidigare alltid tittade in i mig
Låg nu mot väggen i en viskande önskning om att få vara ifred
Dina smekandes ord försvann för längesen
Det var en främling som låg vid min sängkant
Då en liten tår faller ner på mitt bröst
Du är sjuk, Älskling