Rök ut ångesten, låt den följa med röken ut ur lungorna.
Ditt hår är tovigt och blicken flackar, söker en väg bort.
Andas långsamt, hastigt, aldrig i takt.
Sommar i luften, vita, bara ben lyser mot det gröna gräset.
Ansikten vänder sig likt blombladen mot solen,
söker värmen, söker tröst och ljus.
Nästan ingen ser att du dör inuti.
Nästan ingen ser att röken är ihålig, att ångesten har
beslutat sig för att stanna, vill inte rökas ut mer.
Vill leva, fästa sina klor, riva, banka, skrika inom dig.
Likt en elakartad tumör, inte ens solen kan rädda.
Ty håret är tovigt och blicken flackande och tom.
Alla dörrar är stängda och det är alldeles för kvavt.