allt är så tyst,innebörden med att leva börjar ta mot sitt slut, inom mig skriker jag...ångesten skriker mitt namn, men allt är så tyst...mina tankar gråter sig fram och ingen vet egentligen vad som sker, dom ser men dom lyssnar inte.
vill bara ge upp, jag orkar inte mer, varje dag ser jag ditt ansikte men paniken kommer fram då jag inser att du faktist inte är här utan det är mina demoner inom mig som spelar mig ett spratt, vad gör jag för fel varför kunde du inte stanna här ,behöver ju dig i mitt liv...jag orkar inte bära mer..