en hynda gal i

nattens gränder

grundad av

bakvänts bakvändas

vändom 

tuppen ej gol

i morgonlunden

han kastar irriteratilskna skor efter henne

i gryningsdröm ser han

hennes vitskimrande

päls

hör hennes

stämma

upplever gemensamskimran

han vänder om

springer barfotad

sträcker ut

hand

 väckarklocka faller i golvbrunn

lock läggas på

en hynda gal i

nattens gränder

grundad av

bakvänts bakvändas

vändom 

tuppen ej gol

i morgonlunden

han kastar irriteratilskna skor efter henne

en hand slöt hans druckna blick

i gryningsdröm ser

hans hjärta

såg henne

ser henne vitskimrande blicka

över dal

beder väg

visa

bäras ned

in

han ser hennes vitskimrande pärldans

slöjor i äng

så

vackerdjup

så var hon inte

en hynda

han sträcker ut hand

det enda handen stötte mot var väckarklockas skräll

i väggars hudvrår

veck hör han

hennes strupsång

klara

rena

spröda silver

rör vid längesedan

så längesedan

han gråter av ånger

tår faller genom

golv

fingerspringa

skyndsamtrinner

hav omsluter

ur hav stiger

pärla

se er kärlek

vakna låt oss icke åter vänta i eonfall

minnesljus instiger i honom

hand är i sträckgest

han ångrar

tvekar

hör hennes sorgsna

så lämna mig då ifred

du alltid flyende

låt mig sluta mina vingar om mitt bröst

han  vagviskar

stanna

väckarklocka skräller

dånande

järn

han hör katten spela violin

lyfter avskrädeshink

kastar genom öppnat

fönstertill

hör vingars sus doft av rosseende rör

låt mig sluta mina vingar om mitt bröst

upprörd han sparkar hinken omkull

tåblommor  slutna bultar väg

blånande

han fräser irriterat

hynda

nu blir jag tvungen köpa nya stövlar till festebruk

så vandrar han

iskapslad