jag talade/skrev med en som förlorar hörseln mer och mer - och lärde mig hänsyn

jag talade/tecknade med en som aldrig hört - och lärde mig nyanser i kroppens språk

jag talade/kände med en som aldrig förstått skillnaden mellan att känna fysiskt och att höra - och jag lärde mig tyst språk

jag talade och insåg ordens status som bärare av äkta bud, men även bärare av det där som inte stämmer när kroppen säger annat och obehaget kryper i magen, eller orden visar förakt men kroppen ber om förståelse från långt därbakom

även tyst tal är högljutt

även höga ljud är tyst tal

frågan är att hitta när det stämmer

.. och enda instinktiva rädslorna är höga ljud och fall.. - vi lever i moment 22 och jagar spöken mer än lovligt.
det finns bra tystnad. om egenvald, är tystnaden ok. om..man står ut med sitt eget inre tjatter. under tvång fäller tystnaden en i knävecken. ändå är såväl tystnad som ljud bara andra frekvenser av det vi har att "bada i".

känna är också att höra. därför ler jag åt måsungarna som stör. vet ju att det är bara en kort tid, och deras väg att gå. 

sinnesavstängning skrämmer dock. det man inte kan göra nåt åt ibland. se som gott eller mindre bra, är en smaksak. ska aldrig negligeras.

nu stänger jag för att höra än mer

tyst tal

[ språk; ca 5% ord; skrivet/sagt. ca 40% kroppsspråk, ca 55% det abstrakta vi bara känner av. så.. varför tjattra om ord när det går att sjunga om bud... i tysta toner ]