Hur kan det finnas så mycket tårar i ett sådant litet under?
Så tänker flickan när hon ser en gråtande bebis.
Men då förstår hon en sak.
Flickan förstår precis hur hon själv kan gråta så mycket.
Liten bebis, mycket tårar.
Stor flicka, jättemycket tårar.
Det är logiskt, allt går ihop.
Men flickan kan inte sluta fundera.
Alla tankar flyger runt i hennes huvud.
Varför är det bara hon som mår dåligt för?
Varför är världen så orättvis?
Några får det bra,
andra får det sämre.
Hon känner sig ensam.
Ensam, annorlunda och övergiven.
Flickan hör inte hemma här.
Hon hör hemma på en plats där hon aldrig någonsin behöver gråta igen.
En plats lik himmelen.
Flickan tycker synd om sig själv,
Då gråter hon.
Sedan får flickan skuldkänslor,
för det finns så många människor ute i världen
som har det mycket sämre än hon själv.
Då gråter hon lite till,
bara för att hon är så självisk.
Men denna flicka gråter inte jämt.
Hon kan faktiskt le, hon kan faktiskt skratta,
hennes ögon kan till och med lysa av glädje.
Jag vet det,
för denna flicka är faktiskt jag