Skogen var mörk. Granarna rörde sig i vindens takt, svajade hit och dit. Skenet från månen var svagt. Några envisa gråa moln dolde det.

Flickan sprang. Vart hon skulle visste hon inte. Hon ville bara bort. Svetten rann ner för hennes panna och hennes hjärta bankade. Stigen var ojämn. Kvistar och grenar rev henne i ansiktet. Gång på gång snubblade hon på stenar och rötter, men hon stannade inte. Ändå så fortsatte hon att springa. Knät blödde, handleden blödde och rivsåren i ansiktet sved. Rött blod som smetade ut sig. Fläckar här och där. Stelnat blod på kläderna och i det bruna håret. Oron och sorgen gnagde sig fast i själen och paniken växte i bröstet på henne.

Nu stannade flickan och tårarna kom. En efter en rann de ner för hennes kinder. För bara en timme sedan var allt bra. Hur kunde det här hända? Varför skulle de ta hennes mamma ifrån henne? Livet var orättvist.

Hon mindes stunderna med mamma, innan den plötsliga hjärtinfarkten tog hennes liv. Alla långa samtal mitt i natten, skratten, blickarna eller då mamma omfamnade henne när hon var ledsen. Hennes doft, hur håret rörde sig i vinden då hon sprang och hennes sätt att titta på folk. Hon var en av dem få som förstod henne, mamma. Och nu finns hon inte mer.

Flickan dunsade ner på en sten. Tårarna hade slutat att rinna. Nu kände hon sig bara tom. Tom och trött. Hon störde sig på alla röster i hennes huvud. Alla snälla röster som tjatade. Dom försvann inte. Lärarna ville att hon skulle gå till en psykolog.

”Du mår säkert bättre av att prata med någon” Orden ekade i hennes huvud. Men nej, hon skulle inte må bättre av att någon okänd människa kom in och rotade i hennes liv och bekräftade att hennes mamma var död. Det var inte det hon behövde. Hon behövde mamma. Hon hade tagit det hårt när hon fick reda på nyheten. Hårdare än de flesta skulle gjort. Femton år och precis förlorat sin mamma, sin enda anhöriga. Det var svårt. Men hon skulle klara sig, det hade hon alltid gjort. Det gällde bara att inte tappa kontrollen. Innerst inne visste hon det. Hon hatade att erkänna det här, men döden var faktiskt en del av livet, vare sig man tyckte om det eller inte. Hennes mamma brukade alltid säga att hon var en klok flicka, och alltid gjorde det rätta.

Hon reste sig sakta upp. Det hade börjat ljusna. Vad var klockan? Hon hade ingen aning, men skulle gissat på halv 4 på morgonen eller något i den stilen. Flera timmar hade hon varit borta. Men vad spelar det för roll, det var ändå ingen hemma som undrade vart hon var och som var orolig för henne. Mamma var ju död. Pappa fanns inte. Ingen annan heller. Ensam var hon.

Flickan började gå. Hon bara gick, fortsatte rätt in i skogen. Någonstans skulle hon väll hamna och någon gång skulle nog allt ordna sig. Det skulle inte bli bra, men kanske okej. Den dagen, den lyckan.