Ibland kan pojken inte sova. Hungern håller honom vaken, timme efter timme. Magen kurrar, skriker efter något att äta. Magsäcken vrids ihop. Smärtan kommer smygandes. Pojken är mager och består endast av skinn och ben. Han väntar, väntar på döden. Natt efter natt, men han kommer aldrig. Döden spelar pojken ett spel.

Pojken kan inte sova på grund av törsten. Munnen är torrare än ett höstlöv, kroppen känns tung. Tung och svag. Huvudet dunkar, i takt med hjärtat. Eller dunkar hjärtat verkligen? Pojken vet inte säkert. Han vet ingenting. Men eftersom han lever så borde hjärtat dunka. Eller?

Kylan är värre än både hungern och törsten. Den borrar sig in under huden, enda in i benmärgen. Det gör ont. Huden är blek och bortdomnad. Pojken skakar. Efter ett tag känner han inte kylan längre, bara pinan, smärtan. Pojken lider.

Men den värsta anledningen till att han inte kan sova, är ensamheten. Den bryter ner honom psykiskt. För varje minut och för varje sekund, blir det värre. Han är isolerad från verkligheten. Han är övergiven av världen. Ensam försöker han överleva nätterna, men ibland vill han bara ge upp, låta döden leda vägen. Så är det ibland, då pojken inte kan sova.