Det knyter sig i magen. Man kan knappt andas, man förstår inte.
Det känns fel, det är fel.
Tankarna flyger runt i huvudet på en, man undrar gång på gång: Varför just jag?
Man vet inte vad man ska göra, hur man ska fortsätta. Om det ens är möjligt.
Tårarna är på väg. Det svider i både hjärtat och själen.
Helt plötsligt får man lust att skrika, skrika tills luften i lungorna tar slut. Tills man faller ihop och allt blir svart.
Då känner man att det är slut, över. Allt är hopplöst, man intalar sig själv att sluta försöka.
Det ögonblicket,
då döden är nära.