Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det geniala lyser inte alltid ens väg i rätt tid.


Tecken från tiden

Dyningarna viskar höstvinter, en seg version av ett överkast som slås mot sanden. John Blund. Nej, jag är vaken. Bredvid mig, på en campingstol av egensinnig design, sitter en hes öststatskvinna och lägger fram ett synopsis till en bok jag skulle kunna skriva.
Det hela handlar om en bonde, närmare bestämt en gammaldags husbonde, som överlevt tidens skiftningar och fortfarande håller pigor och drängar. Det speciella med dessa undersåtar är att de är efterblivna. Den österlenska myllan, doften av jästa äpplen, grisurinen som sprinklats ut över stubbåkrarna ramar in tragedin. (jag tror inte det är stubbåkern man sprinklar över)Tidigt i handlingen följer vi en av de fånigt leende pigorna med tjocka glasögon när hon allt annat än leende tar sig ut från gårdens fyra längor. Månen avspeglar sig i glasen och hennes feta hud som spänns över kindbenen. Hon utstöter ett djurlikt hulkande som blandas upp med ett dämpat grisskriande. På knä i gödselstacken gräver hon med sina bara händer, naglarna river åt sig mull och randas av smuts. Ett fyra decimeter djupt hål verkar duga. Hennes ögon är uppspärrade som om inte hennes grymtningar nog understrukit rädslan. Hon tar upp ett blodigt knyte ur sin djupa förklädesficka, håller upp det mot månen och lägger det sedan där i hålet och täpper igen det.
Du förstår tanken, säger hon, pigan har blivit tagen av husbonden åtskilliga gånger och aldrig kan hon freda sig eftersom han är stor och grov. I alla tider har han utnyttjat de sina och nu har hans frö satts i fruktbar jord. Pigan som varit tjock, fast inte misstänkts för att vara gravid, har gömt barnet i ett litet halminrett kyffe i svinstian. Mitt, tänker hon, barn mitt, och i skydd av grisskrin växer detta gossebarn upp. När han blir äldre tar hon ut honom i skogen och visar honom bokarna över vilkas stammar hon tycker om att föra sina händer. Barnet kan inte prata, men är annars av normal intelligens. Den stora vändningen sker när han träffar en granne som varken kontaktar myndigheter eller husbonden. Pojken lär sig åtskilligt av grannen och spenderar det mesta av sin vakna tid hos honom.
Se, säger hon, här har du en början. Vad tycker du? Mitt svar dröjer eftersom jag fått något poetiskt på hjärnan som ympats på Barbers Adagio for strings. Det poetiska infallet kommer jag mista då jag inte har någon anteckningsbok med mig i pälsrocken. Jag tar en klunk öl från det billiga i vänster hand och sedan fyller jag på med ett drag hemgjort te ur den andra handens röda plastmugg. Du vet att jag inte kan skriva på en idé som någon annan kommit fram till, lastar jag över på henne vars förväntansfulla nötbruna ögon inte tappar någon glöd utan får en annan sorts. Att du kan vara så jävla otacksam. Du som förspillt fyra månader i Spanien, och snart ett halvår av ledighet här. Din talang förtvinar, på grund av din lathet. Jag är van vid dessa attacker och vet att jag kan förvärra dem med en liten bit nonchalans. Jag tittar bort och suckar lite lätt, tar en sup till.




Prosa av Mästaren och Margarinet
Läst 502 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-07-05 14:28



Bookmark and Share


  Casbah* VIP
en sup för konsten! Skål
2011-12-17
  > Nästa text
< Föregående

Mästaren och Margarinet
Mästaren och Margarinet