Och så gör jag det igen
drar ner samvetet i slammet
som om jag trodde att livet var ett spel
där man kan välja att inte spara
Bara gå tillbaka och göra om
Jag studerar en oändlig rad av ”om jag bara”
och sluter ögonlocken hårt som för att krossa bilden

Det blir mörkt när man skruvat ur glödlamporna
och stängt ljuset ute bakom massiva filtar
men ändå syns jag för väl
Blodkropparna återtar så sakta alkoholomloppet
men till vilken nytta?
Andras minnen läggs till mina
trots att min hjärna så barmhärtigt suddat ut dem
och jag vet att även om jag förtränger
så finns faktumet kvar som ett olidligt bakgrundsbrus

Vad gör man nu?
Klipper de band som förgiftats av mitt vin
och springer tills horisonten omsluter sinnet
eller backar bakåt
och strider för att radera ut de minnen som cirkulerar?
Fylla tomrummet med nya

Jag söker febrilt efter acceptans
Acceptans från mitt eget inre
Att inse att även jag tappar kontrollen
och förlorar gränserna
Inse att även jag får ställa till scener
och skämma ut mig själv
ibland

Rösten ropar någonstans där inne
”Kom ner på jorden nu för fan
vad är det som får dig att tro
att du är så jävla mycket bättre än alla andra?
Bär din förnedring med stolthet
Stolthet över att du
precis som alla andra
har rätten att få göra fel”

Jag sväljer
andas
och sväljer igen

Hittar åter glimten och fäster den i ögat
innan jag bränner filtarna och vrider om nyckeln


Håna mig ni bara
Jag är lika mänsklig som er