Ryggen mot lakanen och gårdagens konversationer om relationer finns kvar som ett eko, studsande fram och tillbaks i kraniet, eller som ett tryck mot bröstkorgen. Jag ber om en kofot för att bända upp både skallen och revbenen för jag är inte säker på varifrån paniken kommer. Du säger "här" och pekar mot mitt mellangärde. Jag skakar på huvudet, "nej, där" säger jag och pekar på dig