och visst är jag ett barn
som ger upp
i hennes knotiga famn.

Det är i hennes händer,
vilka jag aldrig kommer att växa ur,
jag gröper en båt.

Barken på hennes händer och
rötterna vi bundit.

Våra stammar har vi tappat
på spån.


Men vad är väl att vara ett barn för ikväll
vad är väl att ge upp, ge hän
för hennes knotiga famn