vi spatserade en stund den natten i drömmen och i staden och passerade så småningom de sovande hundarnas gathörn, där katterna leker lekar om vem som kan gå närmast de sovande kropparna utan att bli rädd. En svart-vit katt plöjde mellan tassarna på en tillsyns hotfull hund. Vi förstod att om vi skulle röra oss så skulle deras lek avslutas på precis det sätt de befarade men fortfarande fascinerades av. Fascinationen över vetskapen om hur nära döden kunde vara. En sniffning bort bara faktiskt. Vi vågade knappt andas, och gjorde det i varandra för att tysta ljudet. Medan vi var så fruktansvärt medvetna över vår egen existens och våra fullt kapabla dödsmaskiner till kroppar, så gav katterna knappt ifrån sig något ljud alls där de hoppade, smög, skrattade och taggade varandra. Har ni någon gång haft en katt-tass i er egen relativt stora hand, förstår ni. Har ni någon gång tittat en katt i ögonen, eller konverserat med en katt under en längre tid, och efteråt känt att ni fått ut något av det samtalet, då förstår ni.

Tillslut insåg vi att katterna aldrig skulle få nog av den vansinniga leken tills morgonen, så vi lånade sjumilastövlar av en utav dem och kryssade ut ur sälllskapet för att finna en ensam bänk. Jag ville inte, men hade lust att vara sådär typiskt tonårig och sätta in mina hörlurar i dina öron så du skulle få höra "sleeping by the fyris-river". Rökstämman berättade nämligen om hur tre personer föll i sömn i en stol med armstöd vid fyris-floden. Visserligen var vi två, men om sanningen ska fram så jag var glad att där inte fanns någon mer. Och vi satt på en bänk och inte syntes någon Fyris-flod till. Bara ett stup för berget, men till sist så föll vi åtminstone i sömn, och jag vaknade ur drömmen.