Yrvädret har härjat under natten.
Och det är när jag, morgonen därefter , har lämnat hemmet och precis slagit igen dörren bakom mig som jag slås av den plötsliga tystnaden. För den stillhet som råder härute är inte av det förtegna slaget, eller av den som uppstår när man, i sällskap, samtalar och motiven och orken förrädiskt tvärt tryter - nej - den här är kompakt och välvillig. En tystnad som kan liknas vid den man befinner sig i när man sänkt sitt huvud under vattnets yta. Och jag försöker finna något fysiskt sätt att vältra mig i denna nyfunna stillhet, såsom jag viktlöst vältrar mig under vattenytan