Jag vet inte riktigt vad juli vill säga
när hon drar sin hand genom mitt hår
Det är som om rösten fastnat
där uppe bland trädens kronor
och endast bruset av viskningen
når mina sinnen

Men jag tror bestämt att det är lycka i luften
Jag tror bestämt att hon sjunger

Och alla forna somrar
bleks av solens strålar
Det enda som finns kvar är ett nu
Ett nu som står där orört i skogsbrynet
och liksom kallar min gröna iris
Liksom vaggar min rastlösa kropp
Omfamnar mina misstag
och förskjuter min sorg

Jag förstår inte riktigt vad juli vill säga
när hon fäller sina tårar över min hud
Det är som om vattnet söker brännskadorna
som jag så omsorgsfullt dolt
Som om sommarregnet nynnar nya ackord
okända för min slitna lyra

Man kan ju undra vad vitsen är
med många strängar
om aldrig någon spelar

Så låt melodin ljuda
över mina trevande ängar
Snart spricker knopparna
de som bär på sanningen
De som bär på mig
Låt kronbladen tina
och frosten blandas med smältvattnet
på min högra kind


Jag tror jag vet vad juli menar
när hon låter solkatterna leka
i mitt armbandsur
Tiden är oändlig
men livet kort
om man aldrig ger sig tid
att leva