Upp ur djupet

När livet känns som lättast

Och jag börjar tro att även jag

Ska få se solens varma ljus
Då lyckas jag alltid snubbla

Och tappar fotfästet och faller
Utan något att hålla fast i
Sen ligger jag där i djupet
Upp ur djupet
När livet känns som lättast
Och jag börjar tro att även jag
Ska få se solens varma ljus
Sprattlar i leran som suger mig fast
solen retsamt flirtande
Så nu börjar kampen än en gång
Ska jag orka, åh det är så tungt
Väntar i tröstlös apati
Ett litet, litet steg uppåt
Kraften ebbar ut rätt snart
Räcker endast till att vila
Vilan är mest tröttsam och öm
Det värker när livet rinner till
Ett försiktigt steg ska jag klara
Jag har gjort detta förr
Och jag vill dit igen, men
Varför blir det svårare för var gång
Svårare att ta mig upp till ljuset
Svårare att stanna kvar
På något sätt lättare att falla
Men för var gång jag kommer upp
Håller jag mig kvar där längre
Trots rädslan att slinta och snubbla
Jag vandrar på osäkra fötter

I en falsk trygghet och det är då
Solen bländar mig i obevakat ögonblick