* * *
En bitter rök av ett uppbrinnande hopp
Svider mitt hjärta och smälter oändligt...
Ditt rop, som ledde till trappstegen av paradis,
Blev övervuxen med ett ödesdigert eko av sorg...

Korsdrag av mina besvär sliter bort dörrar
Och borstar bort nystan av innersta rader från minnet...
Och mina dagar förkroppsligades i förluster
Så snart som din gestalt tog ett steg över tröskeln...

Motor av själ dundrar på gränsen,
Den dämpar ljudet av dina steg.
Jag blev, kanske, i själva verket
Som en levande fläck på duken av skilsmässor...

Du lämnade mig bara klasar av drömmar
Och saknad, morrande som en hund...